1 Angela Carter, The Bloody Chamber and Other Stories. Carter
(1940-1992) hör till en av de mest underskattade engelskspråkiga författarna,
särskilt i Sverige som varit snåla med översättningar. Denna samling från 1979
innehåller tio makabra bearbetningar av kända folksagor, och Neil Jordan gjorde
på 80-talet en oerhört vacker filmatiseringen av en av dem, ”The Company of
Wolves”.
2 Stephen King, Jurtjyrkogården. Av Kings (född 1947)
många skrämmande romaner är det här från 1983 min absoluta favorit, om den
stackars familjefadern som får tillträde till en kyrkogård bortom den egentliga
djurkyrkogården. Det är en ryslig historia, med ett slut som är helt sublimt
utfört.
3 Ray Bradbury, The Small Assassin. Bradbury (1920-2012)
är en av Kings största influenser, och är oöverträffad åtminstone i det mindre
novellformatet. Oerhört produktiv, men den här samlingen från 1962 innehåller
flera av hans mest skrämmande – inte minst titelnovellen om den osannolikt lille
lönnmördaren. Den finns på svenska i samlingen Oktoberlandet (1986).
4 E.T.A. Hoffmann, Djävulselixiret. Den mångsidige Hoffmann
(1776-1822) var bland annat musiker och excentriker med den knasiga
självbiografiska romanen som katten Murr skrev. Denna roman från 1815 var
antagligen tänkt som en parodi på de populära gotiska romaner, vilket inte
hindrar den från att vara bland de mest välskrivna alstren i genren. (Jane
Austens parodi Northanger Abbey kan
man däremot avvara.) Om jag hade mer utrymme till förfogande kunde jag redogöra
för handlingen här, men ack!
5 Carl Jonas Love
Almqvist, Amorina. Svensk skräck
inleddes ju inte med Ajvide Lindqvist (tips: läs Magnus Dahlströms Fyr från 1986!). Almqvist (1793-1866)
var nästan lika mångsidig som Hoffmann, och denna tidiga roman (1822)
innehåller bland annat en tvättäkta vampyr, till skillnad från den falske i
Viktor Rydbergs något senare Vampyren.
6 Henry James, När skruven dras åt. Lika långrandig som
han kunde vara i sina längre romaner, lika precis och koncis kunde James (1843-1916)
vara i sina långnoveller. I denna koncentrerade spökhistoria från 1898 (med
eller utan spöken?) är det en guvernant som agerar hjälte åt ett utsatt par
barn. Håller för fler omläsningar än något annat verk jag känner till.
7 Ann Radcliffe, Udolphos mysterier. Den gotiska romanen
var utskrattad under sin blomstringstid i slutet av 1700- och början av
1800-talet. Radcliffe (1764-1823) var stilistiskt överlägsen sina samtida
kolleger, med osviklig förmåga till ominös atmosfär. Hon skrev bara ett fåtal
romaner, och tystnade som författare när hon gifte sig, men denna från 1794 är
obligatorisk introduktion till gotiken.
8 Sheridan Le Fanu,
”Carmilla”. Irländske författaren Le Fanu (1814-1873) publicerade 1860 en
längre novell om två lesbiska vampyrer, ”Carmilla”. Den är kraftigt influerad
av Coleridges ballad ”Christabel”, och har översatts till svenska ganska många
gånger, senast för ett par år sedan.
9 Théophile
Gautier, Den döda älskarinnan.
Gautier (1811-1872), som själv var poet, hörde till Baudelaires krets, och skriver
piggt om vampyrer, mumier, gengångare. I en bok som kom på svenska 2002 är titelnovellen
från 1836 rätt kort, men sparar inte på skräckeffekter. Mer får gärna
översättas.
10 H.P. Lovecraft, Skräcknoveller. Med sin snirkliga
poetiska stil har Lovecraft (1890-1937) nog influerat fler poeter än
prosaförfattare – för att inte tala om alla tonårskillar! Även om han skrev
några längre verk är det i mitt tycke hans kortare berättelser som fungerar
bäst, och många av dem är samlade i en vackert giftgrön utgåva som utkom på
svenska senast 2011.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.