”Jag tror inte folk
längre förstår hur farlig konsten är, vilka krafter den rör vid, vad det
innebär att hitta riktiga sanningar om man inte kan hantera dem.”
Så här skriver
Tatjana Brandt om Henry James, i sin nyutkomna bok Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet.
En så oväntad bok, utifrån svenskspråkiga förhållanden – alltså en bok som
ägnas åt essäer om litteratur! Brandt är finlandssvensk litteraturvetare med en
avhandling om Ann Jäderlund och Agneta Enckell, har profilerat sig som kritiker,
har gett ut en debattbok om poesi och en antologi om nya mötesplatser för den
finlandssvenska poesin, och har även skrivit poesi.
Nu är
litteraturkritiken under attack – igen. Jag deltog i ett seminarium på Bokmässan
förra veckan, om kritikens kris – bland annat tillsammans med Brandt – och
hennes metafor motvinden ville jag göra till en uppförsbacke. Poängen är att
hindret kan vara en tillgång: när problemen hopas tvingas man vässa sina
förmågor. Jag kan också vara ense med hennes inledande tes att det inte går att
läsa exempelvis flera tusen sidor 1700-talslitterarur utan att påverkas av det,
att det innebär en förändrad världsbild.
Ja, och Brandt
tecknar en bildningsresa, sin bildningsresa. Hon har en viktig poäng: att läsa
innebär att göra sig öppen för förändring, mottaglig för nya intryck. Genom att
söka sig bakåt frigör hon ett nytt förhållningssätt, en större rörelsefrihet.
Det finns mycket
gott att säga om den här boken. Jag gillar också hur Brandt ofta visar hur
frigörande det finlandssvenska är även på en språklig nivå. Dels är det
befriande med en kritiker som med sådan självklarhet diskuterar stilistiska
frågor, och gör det med en auktoritet som ändå inte blir påträngande. Och dels
kommenterar hon översättningsfrågor med en nyfiket kritisk blick, som även den
borde fungera uppmuntrande och inspirerande.
Men alltså även att
hennes språk är präglat av ett finlandssvenskt idiom, som gärna rufsar till den
prydlighetsivrande svenskan. Tänk att man kan och får skriva så här! tänker jag
flera gånger. Denna språkliga rörlighet, i ordens böjningsformer.
Brandt skriver om
Fanny Burney, Henry James, J.K. Rowling, Inger Christensen och Ann Jäderlund.
Vänta nu … Fanny Burney?
Kort
rekapitulation. Fanny Burney (1752-1840 … fan vad gammal hon blev?),
romanförfattare (så klart!), mest känd för … Evelina? Till mitt försvar, för jag har inte läst henne, är att senaste
svenska översättningen kom 1802 (endast Cecilia
och Camilla har översatts, alltså
inte Evelina?). Men jag har ett
starkt minne av Ruth Halldéns essä om henne i boken Vid romanens rötter, och jag har i tjugo års tid tänkt att jag ska
läsa henne …
Tacknämligt ger
Brandt en ordentlig introduktion till Burney i denna boks längsta essä, där hon
också kontextualiseras. Och ja, jag hoppas att jag om tjugo år inte får
anledning att upprepa meningen att jag fortsätter tänka läsa henne. Det finns
en sådan oerhörd spännvidd i hur Brandt ser på litteratur, en metod som smittar
och inspirerar. Hon behöver inte plädera för moderna inslag hos Burney, för det
framgår ändå, exempelvis i hur ironin under 1700-talet var ett stilideal: tänk Jonathan
Swifts pardonlösa satirer, Anna-Maria Lenngrens stillsamt sublima bon mots,
Laurence Sternes ljuvliga excentricitet, Alexander Popes enastående kvickhet,
allt det här som leder fram till Jane Austens mästerskap i ironins konst … allt
mer börjar jag fatta varför det var på 1700-talet man borde ha varit vid liv!
Det verkar också ha
funnits en större handlingsfrihet för kvinnor under 1700-talet, en glasnost
från sexismen från tidigare och senare håll. Åtminstone argumenterar Brandt för
detta, och även om jag är stensäker på att somliga inte alls skulle hålla med
är det tänkvärt att tänka sig att det ändå verkar ha funnits en slags frihet
för kvinnor som 1800-talet definitivt skulle motarbeta.
När Brandt skriver
om James sker det med en låtsad lojhet, som i förstone skär sig mot hans
tvångsmässigt kontrollerade prosa. Här tänker jag på hur Björn Ranelid
recenserades när han i mitten av 90-talet skrev en roman om Stig Dagerman. En
kritiker, jag minns inte vem men det kan ha varit Ulf Gyllenhak, ville hellre
att Ranelid skulle ha korsat sin språkliga värja (florett?) mot ett språk som
var mindre likt hans eget – säg, Willy Kyrklund.
Är man ett fan av
James har man förstås stor behållning av Brandts insiktsfulla läsning, även om
vän av ordning nog sätter i halsen över det som kan uppfattas som
respektlöshet. Men det är ju ett fan som skriver, invänder jag då, och då ska
man vara just så här kritisk, för annars blir det bara hagiografi. Brandt
vidrör vad den bästa litteraturen gör: förändrar världen, som här – den
”jamesifieras”. För att litteratur är liv, och att den som läser noggrant
skänks nya insikter hela tiden. Läsning av ett så rikt författarskap som Henry
James ger ny kunskap, avgörande kunskap. James är en sådan författare som
ständigt aktualiseras – som när Kazuo Ishiguro nyss fick Nobelpriset, och många
jämförde honom med den äldre ”mästaren”, men då tänker de nog främst på butlern
Stevens i den välkända Återstoden av
dagen – en karaktär som är lika känslomässigt avhållsam som privatmannen
Henry James.
Den mest radikala
läsningen är essän om Rowlings Harry Potter-böcker. Bland annat kopplar Brandt
henne till den gotiska 1700-talslitteraturen. Liksom där är det minnet som gör
platserna levande i Rowlings värld. Hon skriver skarpt och övertygande om
varför de svenska översättningarna inte håller måttet, varför man måste läsa
böckerna i original för att ha behållning av främst ordlekarna i karaktärernas
repliker.
Det är en djärv och
fantasifull läsning av Rowling, som ställer sig på tvären i förhållande till
annat jag läst i ämnet. Antingen har det präglats av nedlåtande, typ som när
Harold Bloom i Wall Street Journal totalt dömde ut den första boken om
trollkarlen, eller så har det varit lika totalt okritiska hyllningar, som inte
hittat minsta lilla att anmärka på. Att efter dessa erfarenheter läsa en sansad
och balanserad läsning är en lättnad.
Det Brandt gör är
att riskera något med själva förhållningssättet till bokserien om Potter. Det
kan vara så avgörande att hon läser helt enkelt för att göra sig kvitt litteraturen,
att undkomma det fängelse läsningen utgör. För jo, att läsa är generellt knutet
till ”lust” (tänk på titeln till denna bok, till exempel, även om den som sagt
problematiseras), men i själva verket är det för den som läser mycket mer en
fråga om en plikt, som ibland kan uppfattas som ett straff.
I den här boken
uppmuntras invändningen. Brandts metod är att röra sig genom texten, avtäcka
lager efter lager av mening och budskap. Hon återkommer med ständigt nya
insikter. Läsning saknar inte konfliktytor – den friktionsfria läsningen är
inte heller något att ha, den typ av instämmande medhårsläsning som jag
misstänker premieras av rätt många läsare. Genom sina närläsningar visar Brandt
vad konkret kritik kan uträtta.
Bra läsningar blir
man omskakad av. Ja, man ska bli som lite förvånad, och kanske som första
reaktion besviken – det här var ju inte vad jag väntade mig, men så småningom
förstår du strategin bakom kritikerns arbete. Starka läsningar gör också i
någon mening våld på originaltexten, och det är något Brandt ger fina prov på –
att hon behandlar dem med den typ av nästan fysiska kontakt som bara intensiv
läsning leder fram till. (Är det en felsägning när vi har lektion i engelska
och jag ber mina elever: ”Read this passage closely – assault it”?)
Som när Brandt tar
sig an Christensen. En läsning eller tolkning måste våga säga okonventionella
eller rentav utmanande saker om texten, och här finns det sådant om Fjärilsdalen. Då blir det ett stort,
berikande äventyr att läsa den här typen av litteraturkritik. Och hur skriver hon då om Jäderlund, som det
har skrivits så mycket om, men så här vackert har det väl aldrig?
”Där [i diktjagets
mun] skälver den [dikten] mellan futurum och imperfekt, på gränsen mellan att
bli till och förgöras, på gränsen mellan att vara vacker och bli äcklig, på
gränsen mellan liv och död.”
tack för intressant tips!
SvaraRadera