Blodsviss, Flannery O’Connor, översättning Andreas Vesterlund, Bakhåll

this earth / Is only for our prison fram’d, John Donne (”The Litanie”).

Hur kommer det sig att alla som uttalar sig om Flannery O’Connor tvingas inta försvarsställning? Nu senast Therese Eriksson i sitt efterord till Bakhålls utgåva av debutromanen Wise Blood, som på svenska fått den lite olyckliga titeln Blodsviss. Eftersom jag själv gjort mig skyldig till att ha försvarat O’Connor ska jag inte gå för hårt åt Eriksson, vars efterord givetvis är utmärkt. Men nu har jag faktiskt tröttnat på att jämt och ständigt behöva ta författaren i försvar: hädanefter behövs inga apologier, utan vi kan låta utfallet tala för sig självt.

Med andra ord: Flannery O’Connor (1925-1964) har blivit en mer aktuell författare nu under 2000-talet, och det är glädjande att ett svenskt förlag har snappat upp detta, när Bakhåll nu är färdiga med utgivningen av hennes blott fyra fiktiva verk: två romaner och två novellsamlingar. I tillägg till de tidigare böckerna på svenska innebär det att hennes böcker har fått sju olika svenska översättare, vilket borgar för en viss diskrepans. Men vi kan återkomma till översättningsfrågan.

Vad är Blodsviss för slags roman? En osofistikerad roman om en vettvilling till yngling. Hazel Motes, i 20-årsåldern, återvänder från andra världskriget. Hans släkt har blåsts bort från jordens yta, och han hankar sig fram, mest i avsikt att undkomma sin farfars skugga, predikanten. Vad ska en ta sig till, med ett öde tyngre än den grekiska moiran som dikterade de antika människornas lott i tillvaron.

Men att läsa Blodsviss som en grekisk tragedi är bara en av flera tänkbara tolkningar. Det är också en fars om religionens skadliga inverkan, där det ändå finns plats för nåden – vore det inte för att vi är för förblindade (bildligt och bokstavligt) för att förtjäna den. Likväl som det är en allegori om den ogästvänliga staden, en cynisk betraktelse över människans inneboende egoism, ett hånskratt rätt i ansiktet på dumheten …

Nihilisten Hazel förevisar visst släktskap med en del av Dostojevskijs karaktärer. Det är också en roman med ett dubbelgångarmotiv, där O’Connor leker kurragömma med både Dostojevskij och Poe. Hazels dubbelgångare är legio: dels den låtsasblinde predikanten Asa Hawks, dels idioten Enoch Emery, och vidare med fejkpredikanten Onnie Jay Holy (likt karaktärerna i många av O’Connors noveller heter han egentligen något helt annat), som rentav lejer en person att imitera Hazel.

Fast vi kan gärna kalla honom Haze, eftersom författaren gärna gör det, något som pekar ut det töcken han vistas i. ”She is not violent in order to excite us”, skriver V.S. Pritchett i förordet till min utgåva av Wise Blood, ”but shows violence growing out of ordinary mean minds”. Det är ett viktigt påpekande, Hazes oerhörda likhet med oss som läser romanen om honom. En av förtjänsterna med Erikssons förord är att hon skriver med sådan insikt just om Haze som litterär karaktär, visar vad som är det mänskliga hos honom. Det är lätt att skratta åt honom när han snärjer sig i allt mer extremt beteende, men det är bara en spegling av det typ av mer eller mindre inbillade fångenskap vi dömer oss själva till.

Samtidigt är det ju en så förbannat rolig roman. Varför är den så rolig? För att Flannery O’Connor är en så skoningslös och elak författare, med en så skarpt osentimental blick på mänskligheten. Porträttet av Hazel Motes erinrar om hur Vladimir Nabokov i sina sarkastiska böcker sprider spydigheter mot sina stackars offer. En dråplig tillfällighet: efter viss möda förför Haze den femtonåriga Sabbath, dotter till fienden Asa Hawks, eller om det är hon som – liksom Nabokovs minderåriga nymfett – är den som förför honom. O’Connor gav ut sin roman tre år innan Lolita publicerades, något hon kommenterade i ett brev, med sedvanlig nonchalans: ”so Freud is dogging my tracks all the way.”

Övergrepp är ett återkommande tema i O’Connors berättelser. Här finns utöver Sabbath den stackars Enoch, där det antyds att han utnyttjades sexuellt av en soctant när han var 12. I romanen Ta himmelriket medvåld blir den fjortonåriga protagonisten Tarwater våldtagen när han liftar. Signifikant nog valde O’Connor två manliga protagonister till sina enda romaner.

Nu menar jag inte att O’Connor medvetet skriver i vare sig Dostojevskijs, Poes, eller framför allt Nabokovs fotspår. Någon epigon till Faulkner är hon inte heller, även om en ytlig läsning kunde indikera något sådant – båda skriver utpräglade berättelser från och om den amerikanska södern, fulla av våld och människor i strid med tillvaron. Men hon förflyttar sig smidigt från den skugga den vördade Faulkner kastar. Hon recenserade flitigt – mest teologisk litteratur – och var mer beläst än man kan tro, men denna läsning avsätter inte många spår. Även om man ska ta många av hennes kategoriska yttranden med en nypa salt hävdade hon att hon aldrig klarade av att läsa något av Kafka till slut finns det vissa Kafkaeska drag i hennes romaner, men det är som sagt mer en fråga om en generell inställning till livet än en fråga om stilistisk påverkan.

Hennes stil är också helt olitterär, eller anti-litterär. Den är som bäst när hon är som trotsigast, och i den här romanen excellerar hon i ett skrivande i motvind. Alla jämförelser är ovidkommande – hennes vision är unik, och går inte att applicera på andra författare heller. Delvis just därför att hon är så kategorisk – hennes porträtt är karikatyrer, och det är svårt att till fullo uppskatta hennes säregna karakteristiker om man inte ger utrymme åt de linoleumtryck hon ägnade sig åt i sin ungdom, en teknik hon lyfter rätt in i sin prosa.   

Då blir det en teknik som ger henne möjligheten att avslöja hyckleriet och skenheligheten, men även rasismen, som här och där viftar med sina osmakliga idéer även i hennes berättelser. Genom att visa hur normaliserad rasismen var på 50-talet kan man absolut läsa O’Connor i nutiden som en påminnelse om vilka misstag vi håller på att upprepa.

Flannery O’Connor visste en del om begränsningar, i första hand de fysiska, med en dödlig muskelsjukdom som tvingade henne att ta sig fram med hjälp av kryckor. ”The lame shall enter first”, utropade hon käckt självironiskt i en av sina noveller, och stötte sig mot ett bibelställe. Som författare trollade hon inte bort sina förutsättningar, utan förlitade sig på det hon hade för handen, det verkliga: ”The writer learns, perhaps more quickly than the reader, to be humble in the face of what-is. What-is is all he has to do with; the concrete is his medium; and he will realize eventually that fiction can transcend its limitations only by staying within them.”(Ur den postuma essäsamlingen Mystery and Manners.)

Haze syndar enbart för att bevisa att han inte tror på synden. Om det låter paradoxalt har du inte läst tillräckligt noga – alternativt blundat för det paradoxala i människan, att det är paradoxerna och idiosynkrasierna som håller oss samman. För samtidigt som Haze vill skuffa synden av sig kan han inte låta bli att vara rädd för den, följande Germaine de Staëls motsägelsefulla inställning till spöken: ”Jag tror inte på dem, men jag är ändå rädd för dem.”

Som sagt finns det nu sju olika svenska idiom till Flannery O’Connors högst originella engelska original. De fyra böcker som Bakhåll gett ut 2013-2017 är ändå ganska enhetligt översatta, och de har premierat ett råare tilltal, som bevarat betydligt mer av talspråket och dialekten än de tidigare svenska översättningarna. Vesterlund har till Blodsviss valt en dialekt med viss småländsk anstrykning (”sulle”, ”tatt”, ”det hära”, etc), och det kan ju passa gott – från ett bibelbälte till ett annat, liksom. Poängen är att vi kommer närmare karaktärerna – här i synnerhet Enoch Emery, vars gestalt är så beroende av att språket följer hans vilsna tankar på ett överensstämmande sätt.   

En jämförelse på de två översättningarna. En scen där Sabbath diskuterar Haze med sin pappa. Först originalet (1952):

”’Listen here’, she said, sitting down on the cot with him, ’you help me to get him and then you go away do what you please and I can live with him.’

   ’He don’t even know you exist’, Hawks said.

   ’Even if he don’t’, she said, ’that’s all right. That’s howcome I can get him easy. I want him and you ought to help and then you could go on off like you want to.’”

Andreas Vesterlunds översättning, Blodsviss (2017):

”’Hörrudu’, sa hon och satte sig bredvid på sängen, ’hjälp mej å få ’an, så kan du ge’rej av och göra precis va’ru vill och så kan jag bo med han i stället.’

   ’Han vet knappt om att du finns ens’, sa Hawks.

   ’Det spelar ingen roll’, sa hon, ’ifall’an vet om’et eller ej. Det är därför jag kan få’an så lätt. Jag vill ha’an, och du borde hjälpa till så kan du ge dej av sen som du egentligen vill.’”

Och så Arthur Isfelts översättning, Blodsbunden (2003):

”’Lyssna då’, sa hon och satte sig ner intill honom på sängen. ’Du ska hjälpa mej att få honom och sen kan du försvinna och göra vad du vill och jag kan leva tillsammans med honom.’

   ’Han bryr sig inte ett skvatt om dej’, sa Hawks.

   ’Även om han inte gör det’, sa hon, ’så är det inget problem. Det är just det som gör att jag kan få honom så lätt. Jag vill ha honom och du borde hjälpa mej så att du kan åka härifrån och göra vad du vill.’”

Jag var inte helt ense med Isfelts översättning när jag läste den 2003, kände inte riktigt igen det burdusa och råbarkade – för all del, låt oss kalla det för ”det osofistikerade” – från originalet. Det finns ändå goda sidor med den – jag har återvänt till den nu – men jag måste nog säga att jag föredrar Vesterlunds mer dialektala översättning. Det är en björntjänst att putsa bort skavankerna, bristerna – det reella – ur O’Connors vardagsprosa och ge språket litterära nyanser.