Swing time, Zadie Smith, översättning Niclas Nilsson, Bonniers

Då och då kan man som läsare behöva bli påmind om vilken potential romanen har för att förmedla den mänskliga erfarenheten både på en individuell och på en strukturell nivå. Zadie Smiths nya roman Swing time är en sådan påminnelse, och tveklöst en bedrift som överglänser hennes tidigare romaner. Nu skriver hon med den finessrika lätthet som rutinen i bästa fall kan skänka. 

Dess storslagenhet är i första hand inte beroende av intrigen. Huvudpersonen, en brittisk kvinna utan namn, är assistent åt Aimee, en popstjärna i det större formatet, som valsar runt mellan världsturnéer och välgörenhetsprojekt i Afrika. Ur ett enkelt stoff trollar Smith fram en berättelse om identitet, om ambition – både hur det går för den som saknar den och hur det går för den som fullföljer den. Det är en roman om framgång, men också om svek. Vi förstår att assistenten har svikit Aimee, skämt ut sig rejält, och ur den premissen får vi en sonderande rundvandring i hennes förflutna.   

Mer än något annat är det här en roman om kvinnlig vänskap, illustrerad av huvudpersonens misslyckade försök att etablera kontakt med, i tur och ordning, mamman, kompisen Tracey, samt popstjärnan Aimee. Smiths intuitiva intelligens har bistått henne i denna roman som inte ett dugg går i fällan att vilja undervisa för mycket i de samhällsfrågor den tar upp. Tvärtom finns här en uppenbar vilja att låta fiktionen visa oss de stora sanningar som samhällsdebatten inte kan skildra – åtminstone inte så här estetiskt övertygande.

(Också publicerad i Vi 11/17)