Nobelpriset till Kazuo Ishiguro

Det var nog få som missade att fjolårets Nobelpris i litteratur gick till Bob Dylan. Om inte annat blev det ju en tröttsam medial följetong med hans kurragömmalek med Svenska Akademien efteråt, där han ömsom gjorde sig okontaktbar och ömsom trädde fram och bjöd på en pinsam föreläsning som inte hade klarat den plagiatkontroll mina elevers uppsatser passerar.

Därför kan det till det yttre te sig vara ett försök att reparera skadan att ge årets pris till Kazuo Ishiguro, som ju verkar i den populära romangenren. Dessutom är han en populär författare, med många läsare. Om det skvallrar det faktum att samtliga av hans sju romaner finns översatta till svenska, samt en tematiskt upplagd novellsamling. Kort sagt: det är en tillgänglig författare som har belönats.

Även om Ishiguro inte hört till de mest favorittippade författarna på senare år råder det ingen tvekan om att det är ett säkert val av Akademien. Är det då ett bra val? Tja, på så sätt att det är ett pris till skönlitteraturen, och till berättandet. Jag har andra favoriter bland brittiska författare (Jeanette Winterson), och för den delen bland engelskspråkiga (Jamaica Kincaid), och kan för all del även tycka att det engelska språket är överrepresenterat med  fler pristagare än tyska och franska sammanslaget.

Men Ishiguro är med allt detta i beräkningen en oerhört spännande författare. Han må ha en bred läsekrets redan, men förtjänar definitivt att upptäckas av ännu fler. Han representerar också ett sätt att skriva som är föredömligt, genom att det är så genreöverskridande, med en förmåga att växla inriktning efter snart sagt varje roman. Vad han visar är hur elastisk romanen är i sin kapacitet att vara möjlighetens berättarform. Det är som att han ömsar skinn inför varje nytt skrivprojekt.

Han föddes 1954 i Nagasaki, men flyttade till England i femårsåldern. Där har han genomgått sin hela utbildning, bland annat i kreativt skrivande. 1982 blev han brittisk medborgare. Han närde musikerdrömmar i ungdomen, och har under 2000-talet skrivit låttexter till jazzsångerskan Stacey Kent. Utöver Nobelpriset har han fått det största engelskspråkiga priset, Booker Prize, för sin mest kända roman ”Återstoden av dagen”. 

De två första romanerna utspelar sig i Japan, och redan här kristalliserar sig några av de teman som han senare ska uppsöka: i första hand minnet, och dess relation till glömskan. Men det var med Återstoden av dagen från 1989 han skulle slå igenom som författare, inte minst tack vare filmatiseringen från 1993, med Anthony Hopkins och Emma Thompson.     

Historien om butlern Stevens och hans oförmåga att förverkliga den undertryckta kärleken till hushållerskan Miss Benton har appellerat till åtskilliga läsare. Men det är något större än en olycklig kärlekshistoria, genom att Stevens lojalitet till sin arbetsgivare Lord Darlington speglas i Darlingtons egna lojalitet med nazismen.

Bland hans övriga titlar utmärker sig främst Den otröstade, om en pianist som glömmer bort sin konsert under en resa i Centraleuropa. Romanen möttes av en blandning av imponerad häpnad och frustrerad besvikelse, men framstår i efterhand som hans mest estetiskt avvägda. Denna långa roman erinrar möjligen om Kafkas labyrinter, men det är en orättvis jämförelse. Vi kunde notera att Sara Danius under tillkännagivandet drog paralleller till Kafka, Austen och Proust, ett slags etiketterande Ishiguro gör bäst i att dra sig undan ifrån. Han borde klara sig på egna ben, och det visar han ju med sina ofta djärvt skrivna romaner.  

För i själva verket är han en nyfiken och djupt originell författare, som aldrig tillåter sin rastlöshet skina igenom det långsamma berättartempot. Det här är litteratur för vuxna läsare, som vet vilka belöningar som inväntar den som utrustar sig med tålamod.   

Då är du redo att möta exempelvis det gifta paret Axl och Beatrice i hans senaste roman Begravd jätte, som utspelar sig under 500-talet i ett England som bär spår av kung Arthurs epok. I denna fantasyroman sprider en ond drake en glömskans dimma med sin andedräkt, och när Axl och Beatrice ger sig ut på spaning efter sin försvunne son är de inte ens helt säkra på vem de söker, då de inte kan minnas om de har en son. 

Det är svårt att yttra sig kategoriskt om Kazuo Ishiguros romaner. Det är ett skrivande som hela tiden får vittring på ett nytt spår, något som visar sig i att han har utforskat olika genrer, såsom den historiska romanen och science fiction, men även alltså fantasy med sin senaste roman.

Även den fick ett blandat mottagande, där några kritiker inte var imponerade av berättartekniken. Exempelvis var James Wood i New Yorker kritisk till det han uppfattade som banaliteter och en allt för vag behandling av både miljö och karaktärer. Däremot hyllades den av bland andra Tom Holland i Guardian, med explicita referenser till Tolkien och beundran för hur äktenskapet mellan Axl och Beatrice skildrades. 

Själv kan jag rekommendera både den och Återstoden av dagen för den som vill stifta bekantskap med denna melankolins uttydare. Det mest spännande med Kazuo Ishiguros romankonst är inte stilen, som nog kan uppfattas som mer än lovligt loj, utan hans romaner lever mer i kraft av dels personteckningen, med sina minnesvärda karaktärer, och dels genom sitt sätt att gestalta teman som slår an något på djupet hos läsaren.

Till hans ytterligare förtjänster hör en osviklig förmåga att åstadkomma avslutningar som inte ger läsaren alla svar. Ofta antyder slutet en öppning mot någonting nytt, en mångtydighet som inbjuder till ett medskapande. Med denna dristiga teknik visar Ishiguro återigen att det fortfarande går att förnya romanen, och få den att trotsa alla dödförklaringar och dumma liknelser till tv-serier.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/10 2017)