Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet, Tatjana Brandt, Förlaget

”Jag tror inte folk längre förstår hur farlig konsten är, vilka krafter den rör vid, vad det innebär att hitta riktiga sanningar om man inte kan hantera dem.”

Så här skriver Tatjana Brandt om Henry James, i sin nyutkomna bok Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet. En så oväntad bok, utifrån svenskspråkiga förhållanden – alltså en bok som ägnas åt essäer om litteratur! Brandt är finlandssvensk litteraturvetare med en avhandling om Ann Jäderlund och Agneta Enckell, har profilerat sig som kritiker, har gett ut en debattbok om poesi och en antologi om nya mötesplatser för den finlandssvenska poesin, och har även skrivit poesi.

Nu är litteraturkritiken under attack – igen. Jag deltog i ett seminarium på Bokmässan förra veckan, om kritikens kris – bland annat tillsammans med Brandt – och hennes metafor motvinden ville jag göra till en uppförsbacke. Poängen är att hindret kan vara en tillgång: när problemen hopas tvingas man vässa sina förmågor. Jag kan också vara ense med hennes inledande tes att det inte går att läsa exempelvis flera tusen sidor 1700-talslitterarur utan att påverkas av det, att det innebär en förändrad världsbild.

Ja, och Brandt tecknar en bildningsresa, sin bildningsresa. Hon har en viktig poäng: att läsa innebär att göra sig öppen för förändring, mottaglig för nya intryck. Genom att söka sig bakåt frigör hon ett nytt förhållningssätt, en större rörelsefrihet.

Det finns mycket gott att säga om den här boken. Jag gillar också hur Brandt ofta visar hur frigörande det finlandssvenska är även på en språklig nivå. Dels är det befriande med en kritiker som med sådan självklarhet diskuterar stilistiska frågor, och gör det med en auktoritet som ändå inte blir påträngande. Och dels kommenterar hon översättningsfrågor med en nyfiket kritisk blick, som även den borde fungera uppmuntrande och inspirerande.

Men alltså även att hennes språk är präglat av ett finlandssvenskt idiom, som gärna rufsar till den prydlighetsivrande svenskan. Tänk att man kan och får skriva så här! tänker jag flera gånger. Denna språkliga rörlighet, i ordens böjningsformer.

Brandt skriver om Fanny Burney, Henry James, J.K. Rowling, Inger Christensen och Ann Jäderlund. Vänta nu … Fanny Burney?

Kort rekapitulation. Fanny Burney (1752-1840 … fan vad gammal hon blev?), romanförfattare (så klart!), mest känd för … Evelina? Till mitt försvar, för jag har inte läst henne, är att senaste svenska översättningen kom 1802 (endast Cecilia och Camilla har översatts, alltså inte Evelina?). Men jag har ett starkt minne av Ruth Halldéns essä om henne i boken Vid romanens rötter, och jag har i tjugo års tid tänkt att jag ska läsa henne …

Tacknämligt ger Brandt en ordentlig introduktion till Burney i denna boks längsta essä, där hon också kontextualiseras. Och ja, jag hoppas att jag om tjugo år inte får anledning att upprepa meningen att jag fortsätter tänka läsa henne. Det finns en sådan oerhörd spännvidd i hur Brandt ser på litteratur, en metod som smittar och inspirerar. Hon behöver inte plädera för moderna inslag hos Burney, för det framgår ändå, exempelvis i hur ironin under 1700-talet var ett stilideal: tänk Jonathan Swifts pardonlösa satirer, Anna-Maria Lenngrens stillsamt sublima bon mots, Laurence Sternes ljuvliga excentricitet, Alexander Popes enastående kvickhet, allt det här som leder fram till Jane Austens mästerskap i ironins konst … allt mer börjar jag fatta varför det var på 1700-talet man borde ha varit vid liv!  

Det verkar också ha funnits en större handlingsfrihet för kvinnor under 1700-talet, en glasnost från sexismen från tidigare och senare håll. Åtminstone argumenterar Brandt för detta, och även om jag är stensäker på att somliga inte alls skulle hålla med är det tänkvärt att tänka sig att det ändå verkar ha funnits en slags frihet för kvinnor som 1800-talet definitivt skulle motarbeta.

När Brandt skriver om James sker det med en låtsad lojhet, som i förstone skär sig mot hans tvångsmässigt kontrollerade prosa. Här tänker jag på hur Björn Ranelid recenserades när han i mitten av 90-talet skrev en roman om Stig Dagerman. En kritiker, jag minns inte vem men det kan ha varit Ulf Gyllenhak, ville hellre att Ranelid skulle ha korsat sin språkliga värja (florett?) mot ett språk som var mindre likt hans eget – säg, Willy Kyrklund.

Är man ett fan av James har man förstås stor behållning av Brandts insiktsfulla läsning, även om vän av ordning nog sätter i halsen över det som kan uppfattas som respektlöshet. Men det är ju ett fan som skriver, invänder jag då, och då ska man vara just så här kritisk, för annars blir det bara hagiografi. Brandt vidrör vad den bästa litteraturen gör: förändrar världen, som här – den ”jamesifieras”. För att litteratur är liv, och att den som läser noggrant skänks nya insikter hela tiden. Läsning av ett så rikt författarskap som Henry James ger ny kunskap, avgörande kunskap. James är en sådan författare som ständigt aktualiseras – som när Kazuo Ishiguro nyss fick Nobelpriset, och många jämförde honom med den äldre ”mästaren”, men då tänker de nog främst på butlern Stevens i den välkända Återstoden av dagen – en karaktär som är lika känslomässigt avhållsam som privatmannen Henry James.

Den mest radikala läsningen är essän om Rowlings Harry Potter-böcker. Bland annat kopplar Brandt henne till den gotiska 1700-talslitteraturen. Liksom där är det minnet som gör platserna levande i Rowlings värld. Hon skriver skarpt och övertygande om varför de svenska översättningarna inte håller måttet, varför man måste läsa böckerna i original för att ha behållning av främst ordlekarna i karaktärernas repliker.

Det är en djärv och fantasifull läsning av Rowling, som ställer sig på tvären i förhållande till annat jag läst i ämnet. Antingen har det präglats av nedlåtande, typ som när Harold Bloom i Wall Street Journal totalt dömde ut den första boken om trollkarlen, eller så har det varit lika totalt okritiska hyllningar, som inte hittat minsta lilla att anmärka på. Att efter dessa erfarenheter läsa en sansad och balanserad läsning är en lättnad.

Det Brandt gör är att riskera något med själva förhållningssättet till bokserien om Potter. Det kan vara så avgörande att hon läser helt enkelt för att göra sig kvitt litteraturen, att undkomma det fängelse läsningen utgör. För jo, att läsa är generellt knutet till ”lust” (tänk på titeln till denna bok, till exempel, även om den som sagt problematiseras), men i själva verket är det för den som läser mycket mer en fråga om en plikt, som ibland kan uppfattas som ett straff.    

I den här boken uppmuntras invändningen. Brandts metod är att röra sig genom texten, avtäcka lager efter lager av mening och budskap. Hon återkommer med ständigt nya insikter. Läsning saknar inte konfliktytor – den friktionsfria läsningen är inte heller något att ha, den typ av instämmande medhårsläsning som jag misstänker premieras av rätt många läsare. Genom sina närläsningar visar Brandt vad konkret kritik kan uträtta.

Bra läsningar blir man omskakad av. Ja, man ska bli som lite förvånad, och kanske som första reaktion besviken – det här var ju inte vad jag väntade mig, men så småningom förstår du strategin bakom kritikerns arbete. Starka läsningar gör också i någon mening våld på originaltexten, och det är något Brandt ger fina prov på – att hon behandlar dem med den typ av nästan fysiska kontakt som bara intensiv läsning leder fram till. (Är det en felsägning när vi har lektion i engelska och jag ber mina elever: ”Read this passage closely – assault it”?)

Som när Brandt tar sig an Christensen. En läsning eller tolkning måste våga säga okonventionella eller rentav utmanande saker om texten, och här finns det sådant om Fjärilsdalen. Då blir det ett stort, berikande äventyr att läsa den här typen av litteraturkritik.  Och hur skriver hon då om Jäderlund, som det har skrivits så mycket om, men så här vackert har det väl aldrig?

”Där [i diktjagets mun] skälver den [dikten] mellan futurum och imperfekt, på gränsen mellan att bli till och förgöras, på gränsen mellan att vara vacker och bli äcklig, på gränsen mellan liv och död.”