Bra skräckläsning till Halloween

1 Angela Carter, The Bloody Chamber and Other Stories. Carter (1940-1992) hör till en av de mest underskattade engelskspråkiga författarna, särskilt i Sverige som varit snåla med översättningar. Denna samling från 1979 innehåller tio makabra bearbetningar av kända folksagor, och Neil Jordan gjorde på 80-talet en oerhört vacker filmatiseringen av en av dem, ”The Company of Wolves”.

2 Stephen King, Jurtjyrkogården. Av Kings (född 1947) många skrämmande romaner är det här från 1983 min absoluta favorit, om den stackars familjefadern som får tillträde till en kyrkogård bortom den egentliga djurkyrkogården. Det är en ryslig historia, med ett slut som är helt sublimt utfört.

3 Ray Bradbury, The Small Assassin. Bradbury (1920-2012) är en av Kings största influenser, och är oöverträffad åtminstone i det mindre novellformatet. Oerhört produktiv, men den här samlingen från 1962 innehåller flera av hans mest skrämmande – inte minst titelnovellen om den osannolikt lille lönnmördaren. Den finns på svenska i samlingen Oktoberlandet (1986).

4 E.T.A. Hoffmann, Djävulselixiret. Den mångsidige Hoffmann (1776-1822) var bland annat musiker och excentriker med den knasiga självbiografiska romanen som katten Murr skrev. Denna roman från 1815 var antagligen tänkt som en parodi på de populära gotiska romaner, vilket inte hindrar den från att vara bland de mest välskrivna alstren i genren. (Jane Austens parodi Northanger Abbey kan man däremot avvara.) Om jag hade mer utrymme till förfogande kunde jag redogöra för handlingen här, men ack!

5 Carl Jonas Love Almqvist, Amorina. Svensk skräck inleddes ju inte med Ajvide Lindqvist (tips: läs Magnus Dahlströms Fyr från 1986!). Almqvist (1793-1866) var nästan lika mångsidig som Hoffmann, och denna tidiga roman (1822) innehåller bland annat en tvättäkta vampyr, till skillnad från den falske i Viktor Rydbergs något senare Vampyren.

6 Henry James, När skruven dras åt. Lika långrandig som han kunde vara i sina längre romaner, lika precis och koncis kunde James (1843-1916) vara i sina långnoveller. I denna koncentrerade spökhistoria från 1898 (med eller utan spöken?) är det en guvernant som agerar hjälte åt ett utsatt par barn. Håller för fler omläsningar än något annat verk jag känner till.    

7 Ann Radcliffe, Udolphos mysterier. Den gotiska romanen var utskrattad under sin blomstringstid i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Radcliffe (1764-1823) var stilistiskt överlägsen sina samtida kolleger, med osviklig förmåga till ominös atmosfär. Hon skrev bara ett fåtal romaner, och tystnade som författare när hon gifte sig, men denna från 1794 är obligatorisk introduktion till gotiken.

8 Sheridan Le Fanu, ”Carmilla”. Irländske författaren Le Fanu (1814-1873) publicerade 1860 en längre novell om två lesbiska vampyrer, ”Carmilla”. Den är kraftigt influerad av Coleridges ballad ”Christabel”, och har översatts till svenska ganska många gånger, senast för ett par år sedan.

9 Théophile Gautier, Den döda älskarinnan. Gautier (1811-1872), som själv var poet, hörde till Baudelaires krets, och skriver piggt om vampyrer, mumier, gengångare. I en bok som kom på svenska 2002 är titelnovellen från 1836 rätt kort, men sparar inte på skräckeffekter. Mer får gärna översättas.   

10 H.P. Lovecraft, Skräcknoveller. Med sin snirkliga poetiska stil har Lovecraft (1890-1937) nog influerat fler poeter än prosaförfattare – för att inte tala om alla tonårskillar! Även om han skrev några längre verk är det i mitt tycke hans kortare berättelser som fungerar bäst, och många av dem är samlade i en vackert giftgrön utgåva som utkom på svenska senast 2011.