this earth / Is
only for our prison fram’d, John Donne (”The Litanie”).
Hur kommer det sig
att alla som uttalar sig om Flannery O’Connor tvingas inta försvarsställning?
Nu senast Therese Eriksson i sitt efterord till Bakhålls utgåva av debutromanen
Wise Blood, som på svenska fått den
lite olyckliga titeln Blodsviss. Eftersom
jag själv gjort mig skyldig till att ha försvarat O’Connor ska jag inte gå för
hårt åt Eriksson, vars efterord givetvis är utmärkt. Men nu har jag faktiskt
tröttnat på att jämt och ständigt behöva ta författaren i försvar: hädanefter
behövs inga apologier, utan vi kan låta utfallet tala för sig självt.
Med andra ord:
Flannery O’Connor (1925-1964) har blivit en mer aktuell författare nu under
2000-talet, och det är glädjande att ett svenskt förlag har snappat upp detta,
när Bakhåll nu är färdiga med utgivningen av hennes blott fyra fiktiva verk:
två romaner och två novellsamlingar. I tillägg till de tidigare böckerna på
svenska innebär det att hennes böcker har fått sju olika svenska översättare,
vilket borgar för en viss diskrepans. Men vi kan återkomma till
översättningsfrågan.
Vad är Blodsviss för slags roman? En
osofistikerad roman om en vettvilling till yngling. Hazel Motes, i
20-årsåldern, återvänder från andra världskriget. Hans släkt har blåsts bort
från jordens yta, och han hankar sig fram, mest i avsikt att undkomma sin
farfars skugga, predikanten. Vad ska en ta sig till, med ett öde tyngre än den
grekiska moiran som dikterade de
antika människornas lott i tillvaron.
Men att läsa Blodsviss som en grekisk tragedi är bara
en av flera tänkbara tolkningar. Det är också en fars om religionens skadliga
inverkan, där det ändå finns plats för nåden – vore det inte för att vi är för
förblindade (bildligt och bokstavligt) för att förtjäna den. Likväl som det är
en allegori om den ogästvänliga staden, en cynisk betraktelse över människans
inneboende egoism, ett hånskratt rätt i ansiktet på dumheten …
Nihilisten Hazel
förevisar visst släktskap med en del av Dostojevskijs karaktärer. Det är också
en roman med ett dubbelgångarmotiv, där O’Connor leker kurragömma med både
Dostojevskij och Poe. Hazels dubbelgångare är legio: dels den låtsasblinde
predikanten Asa Hawks, dels idioten Enoch Emery, och vidare med fejkpredikanten
Onnie Jay Holy (likt karaktärerna i många av O’Connors noveller heter han
egentligen något helt annat), som rentav lejer en person att imitera Hazel.
Fast vi kan gärna
kalla honom Haze, eftersom författaren gärna gör det, något som pekar ut det
töcken han vistas i. ”She is not violent in order to excite us”, skriver V.S.
Pritchett i förordet till min utgåva av Wise
Blood, ”but shows violence growing out of ordinary mean minds”. Det är ett
viktigt påpekande, Hazes oerhörda likhet med oss som läser romanen om honom. En
av förtjänsterna med Erikssons förord är att hon skriver med sådan insikt just
om Haze som litterär karaktär, visar vad som är det mänskliga hos honom. Det är
lätt att skratta åt honom när han snärjer sig i allt mer extremt beteende, men
det är bara en spegling av det typ av mer eller mindre inbillade fångenskap vi
dömer oss själva till.
Samtidigt är det ju
en så förbannat rolig roman. Varför är den så rolig? För att Flannery O’Connor
är en så skoningslös och elak författare, med en så skarpt osentimental blick
på mänskligheten. Porträttet av Hazel Motes erinrar om hur Vladimir Nabokov i
sina sarkastiska böcker sprider spydigheter mot sina stackars offer. En dråplig
tillfällighet: efter viss möda förför Haze den femtonåriga Sabbath, dotter till
fienden Asa Hawks, eller om det är hon som – liksom Nabokovs minderåriga
nymfett – är den som förför honom. O’Connor gav ut sin roman tre år innan Lolita publicerades, något hon
kommenterade i ett brev, med sedvanlig nonchalans: ”so Freud is dogging my
tracks all the way.”
Övergrepp är ett
återkommande tema i O’Connors berättelser. Här finns utöver Sabbath den
stackars Enoch, där det antyds att han utnyttjades sexuellt av en soctant när
han var 12. I romanen Ta himmelriket medvåld blir den fjortonåriga protagonisten Tarwater våldtagen när han liftar.
Signifikant nog valde O’Connor två manliga protagonister till sina enda
romaner.
Nu menar jag inte
att O’Connor medvetet skriver i vare sig Dostojevskijs, Poes, eller framför allt
Nabokovs fotspår. Någon epigon till Faulkner är hon inte heller, även om en
ytlig läsning kunde indikera något sådant – båda skriver utpräglade berättelser
från och om den amerikanska södern, fulla av våld och människor i strid med tillvaron.
Men hon förflyttar sig smidigt från den skugga den vördade Faulkner kastar. Hon
recenserade flitigt – mest teologisk litteratur – och var mer beläst än man kan
tro, men denna läsning avsätter inte många spår. Även om man ska ta många av
hennes kategoriska yttranden med en nypa salt hävdade hon att hon aldrig
klarade av att läsa något av Kafka till slut finns det vissa Kafkaeska drag i
hennes romaner, men det är som sagt mer en fråga om en generell inställning
till livet än en fråga om stilistisk påverkan.
Hennes stil är
också helt olitterär, eller anti-litterär. Den är som bäst när hon är som
trotsigast, och i den här romanen excellerar hon i ett skrivande i motvind.
Alla jämförelser är ovidkommande – hennes vision är unik, och går inte att applicera
på andra författare heller. Delvis just därför att hon är så kategorisk –
hennes porträtt är karikatyrer, och det är svårt att till fullo uppskatta
hennes säregna karakteristiker om man inte ger utrymme åt de linoleumtryck hon
ägnade sig åt i sin ungdom, en teknik hon lyfter rätt in i sin prosa.
Då blir det en
teknik som ger henne möjligheten att avslöja hyckleriet och skenheligheten, men
även rasismen, som här och där viftar med sina osmakliga idéer även i hennes
berättelser. Genom att visa hur normaliserad rasismen var på 50-talet kan man
absolut läsa O’Connor i nutiden som en påminnelse om vilka misstag vi håller på
att upprepa.
Flannery O’Connor
visste en del om begränsningar, i första hand de fysiska, med en dödlig
muskelsjukdom som tvingade henne att ta sig fram med hjälp av kryckor. ”The
lame shall enter first”, utropade hon käckt självironiskt i en av sina
noveller, och stötte sig mot ett bibelställe. Som författare trollade hon inte
bort sina förutsättningar, utan förlitade sig på det hon hade för handen, det
verkliga: ”The writer learns, perhaps more quickly than the reader, to be
humble in the face of what-is. What-is is all he has to do with; the concrete
is his medium; and he will realize eventually that fiction can transcend its
limitations only by staying within them.”(Ur den postuma essäsamlingen Mystery and Manners.)
Haze syndar enbart
för att bevisa att han inte tror på synden. Om det låter paradoxalt har du inte
läst tillräckligt noga – alternativt blundat för det paradoxala i människan,
att det är paradoxerna och idiosynkrasierna som håller oss samman. För samtidigt
som Haze vill skuffa synden av sig kan han inte låta bli att vara rädd för den,
följande Germaine de Staëls motsägelsefulla inställning till spöken: ”Jag tror
inte på dem, men jag är ändå rädd för dem.”
Som sagt finns det
nu sju olika svenska idiom till Flannery O’Connors högst originella engelska
original. De fyra böcker som Bakhåll gett ut 2013-2017 är ändå ganska enhetligt
översatta, och de har premierat ett råare tilltal, som bevarat betydligt mer av
talspråket och dialekten än de tidigare svenska översättningarna. Vesterlund
har till Blodsviss valt en dialekt
med viss småländsk anstrykning (”sulle”, ”tatt”, ”det hära”, etc), och det kan
ju passa gott – från ett bibelbälte till ett annat, liksom. Poängen är att vi
kommer närmare karaktärerna – här i synnerhet Enoch Emery, vars gestalt är så
beroende av att språket följer hans vilsna tankar på ett överensstämmande sätt.
En jämförelse på de
två översättningarna. En scen där Sabbath diskuterar Haze med sin pappa. Först
originalet (1952):
”’Listen here’, she
said, sitting down on the cot with him, ’you help me to get him and then you go
away do what you please and I can live with him.’
’He don’t even know you exist’, Hawks said.
’Even if he don’t’, she said, ’that’s all
right. That’s howcome I can get him easy. I want him and you ought to help and
then you could go on off like you want to.’”
Andreas Vesterlunds
översättning, Blodsviss (2017):
”’Hörrudu’, sa hon
och satte sig bredvid på sängen, ’hjälp mej å få ’an, så kan du ge’rej av och
göra precis va’ru vill och så kan jag bo med han i stället.’
’Han vet knappt om att du finns ens’, sa
Hawks.
’Det spelar ingen roll’, sa hon, ’ifall’an
vet om’et eller ej. Det är därför jag kan få’an så lätt. Jag vill ha’an, och du
borde hjälpa till så kan du ge dej av sen som du egentligen vill.’”
Och så Arthur
Isfelts översättning, Blodsbunden
(2003):
”’Lyssna då’, sa
hon och satte sig ner intill honom på sängen. ’Du ska hjälpa mej att få honom
och sen kan du försvinna och göra vad du vill och jag kan leva tillsammans med
honom.’
’Han bryr sig inte ett skvatt om dej’, sa
Hawks.
’Även om han inte gör det’, sa hon, ’så är
det inget problem. Det är just det som gör att jag kan få honom så lätt. Jag
vill ha honom och du borde hjälpa mej så att du kan åka härifrån och göra vad
du vill.’”
Jag var inte helt
ense med Isfelts översättning när jag läste den 2003, kände inte riktigt igen
det burdusa och råbarkade – för all del, låt oss kalla det för ”det
osofistikerade” – från originalet. Det finns ändå goda sidor med den – jag har
återvänt till den nu – men jag måste nog säga att jag föredrar Vesterlunds mer
dialektala översättning. Det är en björntjänst att putsa bort skavankerna,
bristerna – det reella – ur O’Connors vardagsprosa och ge språket litterära
nyanser.