Till
frukosten på hotell Jägerhorn i Zagreb – kaffet överträffar allt kaffe jag
blivit serverad på hotell, eller snarare serverat mig själv – läser jag Malin
Ullgrens briljanta text om Charlotte Brontë, som utgår från den nya
översättningen av Villette och en ny
biografi, skriven av Claire Harman. Jag tar mig till den engelska boklådan
Algoritm, eftersom jag tror på – tror på, ja, tror på någon slags rättvisa, att
den nya biografin ska finnas där, eftersom jag tror på rättvisa och jag vill
att det ska vara så.
Nä,
inte den, men diktböcker av Frieda Hughes och Carol Anne Duffy till hutlöst
billiga priser, kanske en fyrtiofem kronor i snitt. Och så hittar jag den
kuriösa boken The Brontës av Patricia
Ingham, i serien Oxford World’s Classics. Om jag läser den på hemresan gör jag
i alla fall en arbetsdag.
Det
är en i stora stycken användbar bok, med rätt stor slagsida åt Charlotte,
eftersom hon levde längre och levde mer, och skrev mer. I Haworth, dit familjen
flyttade, en avkrok med 4500 invånare, var mer än 40 % av barnen döda innan sex
års ålder. Bland annat på grund av dåligt vatten.
Familjens
historia överträffar ju allt, och det har sagts att skulle man läsa om det i en
roman vore det för osannolikt för att man skulle tro på det. Åtminstone två
genier, och tre romanförfattare som fortfarande läses, och ändå var det den
äldsta systern Maria som enligt Charlotte var familjens ljushuvud, men hon dog
i tioårsåldern.
Det
som däremot liknar en del andra familjer – som familjen Stephen – var hur
fadern riktade in sig på sonens utbildning. Branwell drillades i latin, och
något av det spillde alltså över på Charlotte, eftersom man kan hitta spår av
det i hennes romaner.
Syskonen
hittade på fantasivärldar. Emily och Anne bildade par, och skrev om Gondal,
medan Branwell och Charlotte kallade sitt rike Angria. Charlotte skrev om
kärlek, Branwell om politik, men samtliga syskon var insatta i dåtidens
politik, och följde vad som hände i England tack vare pappans prenumeration på
tidskrifter. Han var präst, och hade också ett stort bibliotek, som han
generöst nog lät syskonen botanisera i helt fritt. Han hade i sin ungdom
skrivit egna dikter (religiösa), och även mamman, som dog precis efter att ha
fött sina sex barn, hade en förmåga att skapa litteratur (mindre religiös).
Gondal
och Angria befolkades av hjältar, modellerade efter Byron-hjälten: cynisk,
egoistisk, våldsam. Emily valde hjältinnan, men i stort sett var hjälten mest
en förevändning för att skriva fritt, om just det romantiska idealet, om det
gränsöverskridande, och om det farliga och mer än knappt tillåtna. Ingham nosar
på det spår av dominans och underkastelse som finns i främst Charlottes och
Emilys böcker. Det är häpnadsväckande att de vågade skriva så sexuellt oåterhållsamt.
Inte minst när man läser deras romaner parallellt med Dickens, som redan hade
debuterat när de stapplade in på den litterära scenen i slutet av 1840-talet.
Charlotte, som hann bli något av en litterär kändis, hade chansen att träffa
Dickens, men avböjde. Hon höll Thackeray mycket högre, för att inte tala om
Walter Scott. Hon var ungefär lika kritisk mot Austen som Virginia Woolf senare
skulle vara mot Charlotte själv. Förmodligen hade Charlotte gillat Woolf, men
det är en dum hypotetisk fråga utan intresse.
Vad
de lärde sig av sin läsning? Att hantera ambivalensen. Det är en nyttig lärdom
för en författare. Att styra sin skrift mot det osäkra, mot det som inte ger
enkla svar och färdiga lösningar. Tack vare sin gedigna läsning bevarar deras
romaner den där fruktbara oklarheten som är så svår att åstadkomma utan att det
blir sökt och tillkrånglat.
I
den här behändiga boken får vi veta ungefär det vi behöver veta om uppväxten,
hur Charlotte beskrevs på ett sätt som i stora drag liknar hur hon själv senare
skulle beskriva Jane Eyre, där nyckelordet är ”plain”, alltså alldaglig, enkel,
osynlig. Hon hade en stark irländsk accent. Hon och Emily hamnade i Belgien,
där de vantrivdes i varierande grad, Charlotte mest med de ohängda eleverna:
”their principles are rotten to the core”. Hon gav i sina romaner uttryck åt en
xenofobi som inte hör till hennes mest positiva egenskaper.
De
valde att debutera med dikter, och det var Emily som insisterade på manliga
pseudonymer. Men också Charlotte var medveten om att det var en nödvändighet
för den som ville undkomma ”flattery, which is not true praise”, att alltså som
kvinna få uppskattande klappar på axeln var inget de eftertraktade. Ändå möttes
Emilys roman av en del kritik, även av dem som insåg talangen. Först med
kvinnorörelsens framsteg mot slutet av 1800-talet började den bli läst utifrån
sina förutsättningar, menar Ingham, men jag är inte helt säker på att jag delar
den uppfattningen: frågan är om vi ens nu har insett vad vi har att göra med i
Emily Brontës enda roman, att den är så apart och så obegränsad i alla sina
anspråk, att fortfarande inte har lärt oss läsa den.
Debuten
sålde endast i två exemplar, men det viktiga var att de fick seriös och positiv
kritik, något som antagligen var nödvändigt för att de skulle ta steget att
debutera som romanförfattare. I en gemensam attack, där Charlotte skulle
drabbas av skuffelsen att bli refuserad för sin The Professor. Hennes replik blev Jane Eyre, som hon gav ut strax innan Emily och Anne gav ut sina
förstlingsverk. Lärdom: författare får alltid sista ordet. Dessutom vägrade hon
revidera manuskriptet, och redaktörernas förslag ignorerades.
Nästan
alla föll för Jane Eyre. Utom George
Eliot, som visserligen var artigt uppskattande, men kritiserade att
karaktärerna talade som i ett nyhetsreferat. Efter att ha gett ut två böcker
till dog Charlotte, efter att först Branwell, Emily och Anne dött med lite
drygt ett halvårs mellanrum. Ja, och först gifte hon sig också, Charlotte, med
Arthur Nichols, som var den fjärde som friade, och som pappan förbjudit dottern
att gifta sig med. Hon gjorde ett satiriskt porträtt av honom i sin roman Shirley. Bland annat beklagade hon sig
över att han inte var en intellektuell, att hon såg äktenskapet som en plikt,
och äktenskapet förblir en gåta. När hon dog var hon gravid.
Det
är som sagt en användbar bok Ingham har skrivit. Hon ger systrarna en
samhällelig kontext, precis som utlovats. Vi får veta en del om den frenologi
som främst Charlotte ägnade sig åt – hon fick ju också skallen undersökt av en
frenolog 1851, och hans rapport är – tja, humoristisk läsning, kan vi väl säga
för att vara välvilliga. Som vanligt blir Anne styvmoderligt behandlad, med
undantag för ett kapitel om religionen, där hon ges rätt mycket utrymme. (Jag
befarar att hon även i den här texten ges en styvmoderlig behandling.)
Det
är också en bra strukturerad bok, som hjälper läsaren att se mönster, hitta
samband. Tematiska introduktioner blir senare i boken fördjupade, och den
tålmodige får sin belöning i de lite längre kapitlen. Ingham skriver bra och
belysande om relationen mellan Jane, alltså berättaren i Charlottes mest kända
roman, och läsaren. Det är ett tilltal där som jag utan att tveka skulle kalla
unikt.
Inte
för att det saknas författare som skriver förtroligt, intimt, och når sin
läsare, och skapar en berättare som gör det Charlotte Brontë gör.
(Raskolnikov.) Det unika är ju att det finns en sådan ömhet, en sådan
förståelse, som gör att Jane också tar sig ut ur boksidan och in i läsarens
medvetande (jag höll på att säga: in i läsarens hjärta, men så sentimentala får
vi inte bli). En förståelse från Jane, berättaren, som gör att läsaren ställer
sig ohämmat på hennes sida. Som gör att läsaren förstår henne.
Det
är som sagt bra strukturerat, där den nödvändiga biografin följs av hur
systrarnas relation till det omgivande samhället och till litteraturen, och
längre essäer om klass, genus, nationalitet, ras, psyket, religionen. Det mest
umbärliga är väl de avslutande jämförelserna av olika filmatiseringar och
tv-serier. Om något saknas är det väl de riktigt spännande läsningarna av
verken, för Ingham följer de upptrampade spåren, och tar inte riktigt några
risker i sina tolkningar.
Ja,
det mesta är bra, även om genomgången av gotiken av viss nödvändighet blir
rudimentär och ibland felaktig. Det är inte Charlotte Brontë som är först med
att låta de övernaturliga inslagen äga rum i karaktärernas febriga psyken, för
den förklaringen arbetade redan Ann Radcliffe med. Men det är värdefullt att
tillämpa gotiska läsningar av både Jane
Eyre och Villette. Mörker och
kyla växeldrar i båda. Även Emily Brontës Svindlande
höjder når ju platåer av gotisk iskyla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.