Läsning
är översättning, hävdade Marcel Proust, och det är den tanken – bland annat –
som prövas av Anders Olsson i den på flera plan spännande tolvdelade essän Tankar om läsning, en bok i vacker blå
färg men i övrigt trist formgiven. En anspråkslös titel, ja, men som bekant är
författaren själv full av anspråk och ambition. Det gör honom till en av de
mest givande bekantskaperna i detta område – i synnerhet hans två större böcker
Läsningar av intet (2000) och Skillnadens konst (2006) borde vara
obligatorisk läsning.
Kloka
insikter kan man samla på: bland annat visas hur det tyska verbet ”lesen” ju
har denna dubbla innebörd, både att läsa och att plocka, samla, liksom det
gammelsvenska verbet ”læsa”. För övrigt har engelskans ”read” samma ursprung
som vårt ”råda”, alltså att uttyda och tolka. Kort sagt: läsning och tolkning
hör ihop, om nu någon ville bestrida det.
Men
också det sorgliga i att vi stressade nutidsmänniskor jämt beklagar oss över
bristen på tid. Däri ligger Olssons utgångspunkt, läsningens mindre utbredda
plats i våra liv. (Jag kan aldrig själv svara på frågan hur jag hinner läsa,
för jag vet inte hur jag gör, kanske att jag har slutat ägna tid åt att vara
slö.) Vad är det då läsningen har att erbjuda? En märklig förnimmelse av att
tiden verkligen står stilla. Att läsa äldre litteratur erbjuder en närhet till
det förflutna, en händelse som gör önskan om tidsmaskiner överflödiga.
Här
finns så många intressanta trådar. Olsson motsätter sig läsningens
instrumentala funktion. Ja, instämmer jag då, för läsning är ju något annat,
något själviskt, som inte förbättrar världen. Läskampanjer gör ingen nytta. Men
läsning är samtal utan förpliktelser, gränslöst och distanslöst utbyte mellan
dig själv och en frånvaro som är en högre form av närvaro. Både flykt
(eskapism) och konfrontation (kamp).
Åter
till frågan: varför läser vi (detta ständiga och otympliga ”vi”) allt mindre?
Som läget är nu verkar det råda en slags ”Följa John”-konsensus. Det är lätt
att raljera över ungas utbredda ängslan över att gå miste om kompisarnas webb-upplevelser.
Men vuxna är inte ett dugg bättre, utan ska alltid söka efter minsta gemensamma
nämnare, när de väljer vilken form av kultur de föredrar. Man läser det andra
läser, av rädsla att hamna utanför i fikarumsdiskussionen.
Om
konsten blir offer för konsumtionens regim, för marknadskrafter, återstår
bistra tider för den konst som inte gör sig tillräckligt bekväm, hävdar Olsson:
”Konsumenten har, som det sägs, alltid rätt och ingen anses ha rätt att tala om
för den enskilde vad hon ska läsa försåvitt hon uppfattar läsning som en form
av konsumtion eller enkel behovstillfredsställelse.”
Att
läsa klassiker blir då att vända ryggen åt denna ängslan. På ett sätt, ja. För
Olsson visar också i sina resonemang kring kanon hur läsningen blir både
individuell och kollektiv. De böcker som överlever gör det i kraft av att tåla
omläsningar, att de ansamlar högar av damm men är bra på att skaka av sig denna
barlast, så som J.M. Coetzees vackra definition av en klassiker lyder.
Olsson
citerar ur Gilles Deleuzes bok Proust et
le signes i original, då den svenska översättningen Proust och tecknen kom först i höstas. Jag råkade hamna bredvid
Olsson på bokmässan, i Gläntas minimala monter, där han köpte just den
översättningen. Vi pratade en stund – om Celan, förväntat nog, och lite om
skolan. Olsson skriver alltid engagerat, men kanske i synnerhet just om Celan.
Frågan är om det finns en bättre poesiläsare i Sverige – läs exempelvis hans
Stagnelius-bok.
Att
konstverk också kan läsas är ingen ny tanke, men Olsson prövar den med ett
kapitel om Eva Hesses förgängliga skulpturer, och en utställning på Tate Modern
2003. Skolverket talar sig varm för ”det vidgade textbegreppet”, delvis för att
filmtittande ska kunna ersätta bokläsning i gymnasiets kurser i Svenska. Enligt
en undersökning tittar den genomsnittlige besökaren på ett konstmuseum på en
målning i 17 sekunder. Det är nog en rimlig uppskattning, men jag minns hur jag
en sommar tillbringade två timmar framför Jackson Pollocks målning ”Greyed
Rainbow”, och att det var nödvändig tid för att nå fram till någon slags
förståelse för den.
Läsningen
är produktiv, och skapar ett skrivande. Att läsa och att skriva är något som
går in i varandra, och det är väl därför just Proust är ett så bra exempel, med
sin bok, På spaning efter den tid som
flytt, som så ofta beskrivits som en bok man både läser och blir läst av.
Kanske ingen bok gör dig till en bättre läsare i lika hög grad, som om det är
svårt att läsa den utan att din läsning generellt skärps.
Någon
gång kan det bli aningen för teoretisk, främst i ett längre kapitel om
Heidegger, där vi i ett av de inledande styckena först måste forcera begreppen
”fundamentalontologi”, ”varats tecken”, ”fenomenologi”, ”metafysiken”,
”transcendensen”, ”fenomenvärlden”. Allt i samma korta stycke alltså, men det
blir en bra essä, trots och inte tack vare den teoretiska bördan.
Hos
Olsson samsas dock teori med praktik. Det är så lärorikt att läsa den här
boken, som jag inbillar mig gör mig till en bättre läsare. Han är både resolut
och varsam i sina slutsatser, och även när sidospåren ger sig till känna
återvänder han till närläsningen, till vikten av omläsning, och hur viktigt det
är att alltid bryta de egna erfarenheterna med andras åsikter. Omläsning av
klassiker visar då hur de skiljer sig från religiösa skrifter, då litteraturen
inbjuder och manar fram nytolkningar. Den upprepade läsningen ger nya insikter,
och med dem orden lägger jag ifrån mig Olssons bok för att kasta mig över någon
av dessa äldre böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.