Det
är som det är med Birgitta Trotzigs romaner, att de är svåra att skilja åt. Det
är samma nåd som blinkar till, och nåde dig om du missar den stunden. Hennes
romaner är så nedsvärtade av elände och misär att det nog lätt skulle gå att
göra pastisch eller elak satir på – om det funnits intelligenta satiriker.
Alltså: att det högstämda allvaret är precis på gränsen att tippa över i
kitsch.
Men
det är hädiskt att säga så. Eller, vad vet jag. När jag ibland talar mig varm
för Trotzig är det som om jag väcker något ont. Den jag talar med ser ut att få
tandvärk. Så kanske det finns ett
utrymme för parodin.
Av
hennes romaner har jag länge hållit Dykungens
dotter, från 1985, som en av hennes främsta. Trots att jag egentligen inte
minns mycket av den. Jag minns en stämning, så som det ofta är med böcker jag
läste under den tiden, kanske sent 80-tal eller tidigt 90-tal. Nu ges den ut i
pocket, och jag tror det var länge sedan den fanns tillgänglig – åtminstone har
jag väntat länge på att få läsa om den.
Ebba
Witt-Brattström har skrivit ett förord: som vanligt smått briljant, även om hon
saknar sinne för proportioner. Vilket jag gärna förlåter den som kan skriva så
makalöst starkt.
Den
nåd som blinkar i Trotzigs prosa är ett svagt ljus. Men det är något i det
bristfälliga ljuset som upprättar människan, ger henne värdigheten åter, ger
henne ett värde. Det har också att göra med det språk Trotzig väljer till sin
historia, den yttre ram och stilistiska struktur hon ger åt sin berättelse. Det
allra nödvändigaste språket, för att skildra det allra nödvändigaste. Där ingen
slump existerar, där allt är beroende av ödet, styrt av ödet. Det vill säga,
människan styrs av större krafter än henne själv (dyn), och ingenting kan
förändras. Skeenden kan inte påverkas.
Inledningen
är som en pendang till Faulkners Ljus i
augusti, där Lena rör sig på en
grusig väg med typ en knuten näve jubel i magen. Här heter hon Mojan, är dotter
till en blind fiskare, och har blivit gravid med en hemlös tattare med
dyansikte och svarta avsikter. Hon föder ett sugdjur, en mörk smetig klump. Men
barnet, dottern, är ofattbart leende, ofattbart levande.
Dyn
är en destruktiv kraft – en mörk plats i människan. Där förtvivlan bortom allt,
utanför alla gränser, härskar med tentakler av mörker. Dyn förstår människan,
och människan förstår dyn, eller det är så Trotzig presenterar det. Botten
viker undan, i evig descension. Det finns alltid nya bottnar, nya mörker, nya
nivåer av förtvivlan, där jaget kan sjunka sjunka …
Och
i det mörka finns sexualiteten, som en befrielse, men också som ett sätt att
sjunka ännu djupare in i det hemska: ”kroppen är barn, ännu efter tio år i
yrket är kroppen ett barn som går rakt fram i mörkret, tar, leker.”
Sexualiteten är den yttersta egoismen, det farligaste av allt. Och de sexuella
misstagen upprepas av de nya generationerna.
Samhället
ger till den som redan har, det är redan skrivet och förutbestämt, och Trotzig
är obarmhärtig när hon skildrar dess mekanismer, dess likgiltighet för
jämlikhet. Det är i obalansen samhället frodas, i det skeva. Samhällsordningen
delar in oss i de som får finnas och de som inte borde finnas. Det är en
aktuell tanke, kanske ännu mer aktuell 2015 än den var 1985. Romanen utvecklas
till att ge en bild av hur Sverige formas under 1900-talet, från 1929 och
framåt. Mer än något annat blir det då en roman om Sverige, en roman som
återger ett så autentiskt porträtt det är möjligt att hitta av den svenska
mentaliteten, möjligen med undantag av Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé.
Ja,
det är konstigt skrivet, nära till klichén. Mojans svarte man luktar dy, smuts,
sprit, och arbetets slit är exakt lika slitigt som det har beskrivits av andra,
liksom hungern. Men det annorlunda är hur Trotzig ser rätt igenom människans
löjliga sidor, våra löjliga försök att komma undan, för vi kan inte komma
undan. Men hon ser, och hon förstår. Och det som också bidrar till att det
hemska inte slår över i löjet är hur symboliken hanteras: hos Trotzig är den
lätt, svävande, medan den hos en del av hennes efterföljare är tung och stelbent.
Misär
in extenso, ja, men också över det fruktansvärda vilar det stolta och
skönhetslätta språket, där all tyngd bara rinner av. I slutändan handlar det om
vilka sidor författaren belyser, vad hen åstadkommer med sina förutsättningar,
med sina brister och med sina talanger. Det är få svenska romanförfattare
förunnat att vara så klara och så självklara i sin prosa. Almquist. Söderberg.
Trotzig. Stridsberg.
Mycket
kan sägas om den här boken, om dess konstighet, om hur svårt det är att passa
in Trotzig i en diskurs. Det är också ett muntligt sätt att skriva, som delvis
nog gick mig förbi när jag var ung och läste den, medan jag nu ser hur tydligt
den arbetar med sagan som mall – HC Andersens saga, förvisso, men också med
sagan i generell mening, så som Lagerlöf arbetade med sägnen som mall i
exempelvis En herrgårdssägen. Till
det här hör också de förvandlingar som sker, för det här är en roman om
övergångar, om gränsöverskridanden: ”Följde en lång tid när hon satt som en
isstod och närde ett isbarn med ismjölk. Det var blågrönt. Genom barnet rann
genomskinlig dödssaft.”
Trotzigs
prosa är, fortfarande efter trettio år, helt avvikande. Det är som om 80-talet
är mer avlägset än det 1929 som är romanens inledningsår. Onekligen bidrar det
här till upplevelsen – upplevelsen av häpnad, för det är ändå fortfarande en
upplevelse av hisnande slag att läsa Dykungens
dotter. Det är så djävla ofrånkomligt bara. Men att läsa henne 2015 är
också lite vemodigt: för vem som skriver så här nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.