Till
mina sämre karaktärsdrag hör att jag kastar mig över recensioner, och det
spelar ingen roll vad jag läser: dagstidningar, tidskrifter, finns det
recensioner är det dit jag söker mig först av allt. Så när nya numret av Vagant
(4/2015) innehåller 50 sidor recensioner av nordisk litteratur är det förstås
mer än jag vågat drömma om.
Femton
böcker recenseras, och kunde göra mig ruinerad om jag fick för mig att skaffa ens
hälften av det jag blir nyfiken på. Dit räknar jag dock inte Knausgård, vars
senaste alster Om høsten ju inte
verkar vara något annat än en utvikning av Min
kamp. Hur mycket jag än fortsätter att fascineras av hans monumentala
bokserie tror jag allt mer på att det är en estetisk återvändsgränd. Det vill
säga att han har skrivit in sig i ett hörn han inte kan ta sig ut ur, med
mindre än att han helt byter inriktning – börjar skriva poesi, till exempel.
Mats
O. Svensson recenserar Andrzej Tichýs senaste roman Kairos, och sätter fingret exakt på varför jag inte gillade den.
Vissa författare är vattendelare, i det att de kan framkalla lika stor dyrkan
som avsky; kanske oftare det sistnämnda. Det kan räcka med att nämna deras namn
för att deltagarna i ett samtal ska sluta prata med dig: Lotta Lotass. Leif
Holmstrand. Andrzej Tichý.
Jag
gillar Tichýs böcker, men – tycker jag om att läsa dem? Är de inte mer lämpliga
att läsa beskrivningar av än att själv ta del av? Svensson gör i sin ambitiösa
och noggranna läsning klart för mig att hur bra dessa böcker än är, så klarar
de inte riktigt av att bemästra sina brister. Samtidigt är jag glad för att de
finns, dessa överlastade och baktunga sjok av text som väller över den arma
läsaren, påminnelser om att litteratur också måste kunna bli ful och apart.
Men
att uppehålla sig vid recensioner, det är verkligen att göra Vagant orättvisa,
då de som vanligt presenterar ett innehåll som försöker förstå sin samtid. Den
har som devis en kvintett begrepp: ”LITTERATUR KUNST FILM IDÉER SAMTIDSDEBATT”,
och det är sannerligen inte att säga för mycket om man säger att här finns den
utblick som bara undantagsvis kan hittas i de svenska motsvarigheterna.
Hur
är det möjligt? Det måste ha med, för att aktualisera Tichý, ambitionsnivån att
göra. Är de som skriver i Vagant generellt skarpare än de som skriver i andra
tidskrifter? Snarare handlar det om att ingå i ett sammanhang där omgivningen
är tillåtande mot tankar som tänks färdigt, men också mot en stilkonst som
kännetecknas av intellektuell klarhet. Skribenterna siktar mer mot
kommunikation och samförstånd än glitterprosa och synonymfyrverkerier.
Ambitionsnivå?
Ja, att man helt enkelt vågar vara vis. Ingen tidskrift som jag känner till
lever i högre utsträckning upp till Horatius uppfordrande formel Saprere aude. Joni Hyvönen, som ofta
skriver i Vagant, behandlar här insekten och biologins roll i modern nordisk
poesi, i en essä som ger nya inblickar i en tematik som är aktuell och
förmodligen kommer att ges ännu större aktualitet. Bland annat lär jag mig om
en blåvinge som lever i ett mutualistiskt förhållande till en myrart, Myrmican.
Arbetsmyrorna skämmer bort blåvingen, som i en kemisk och akustisk mimikry
agerar drottning, och dödar sina egna för att rädda blåvingens liv. När
vingarna utvecklas flyger blåvingefjärilen sin kos, och myrorna fattar
antagligen inte ens vad som hänt. Så mycket lärdom om livet i ett så kort
stycke!
Jag
läser också om Europa och EU (deprimerande) och Google (nästan lika
deprimerande). Men det är verkligheten, invänder du, och … ja … det är
verkligheten, och jag börjar att inte gilla den ett enda dugg. Men den finns!
Och att inte bli pessimistisk av att betrakta den, det är en omöjlighet. Är det
konstruktivt att hata verkligheten? Är det ens möjligt att inte hata.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.