20 dec. 2015

Bokvennen, nr 4.2015


Norska litterära tidskriften Bokvennen bytte redaktör och skepnad i år, och vad jag kan bedöma har bytet inneburit förändringar mestadels på ytan, layoutmässigt. I viss mån kan skönjas en större spridning på artiklarna, att det finns en större bredd – något som i värsta fall innebär spretighet, och sämre överblick. Men i det mer gynnsamma fallet finns det utrymme för fokus, koncentration, en gemensam inriktning.

Men då krävs att fingertoppskänslan hos redaktionen kan knyta ihop säcken, och det har den faktiskt lyckats med. Årets sista nummer (4.2015) är bara lite drygt 100 sidor långt, men har ett innehåll med långvarig bäring.


Temat är musik, och det gläder mig oerhört att de väljer en så generös inriktning. Här saknas de förväntade analyserna av ”rockpoeterna”, och inte heller finns det överflödiga tindrande porträtt av singersongwriters, eller pianoplinkande anemiska sångerskor.

Allra bäst är att alla som tar sig an ämnet gör det med nyfikenhet och entusiasm, och det räcker långt. Den längsta texten står Håvard Rem för, och han skriver en exposé över norska sångtexter från 1955 fram till nutid, och gör jämförelser med sångtextens utrymme i norska litteraturhistorien. I slutet av 1900-talet kom en ambitiös litteraturhistoria i åtta band, som ägnade lyriken ungefär 700 sidor. Av dessa 700 handlade cirka sju om sångtext. Enligt matematiken: 1%.

Det är intressant att någon gång kasta ett getöga i något annat än svenska tidskrifter. Här får jag veta att man i Norge i höst haft en essädebatt. (Ursäkta min ignorans, men den debatten refererades mig veterligen aldrig i exempelvis DN.) Vad debatterades i Sverige på kultursidan under hösten … Någon som minns … Nä … Då hade jag hellre haft en essädebatt, om hur essän ska skrivas för att nå sin målgrupp, vilken svårighetsgrad man kan ha i en essä, och vilken nivå av förståelse en läsare ska förvänta sig.

Det norska perspektivet visar att de delvis har en annan historia kring sångtexten, där man sjöng på norska under 80-talet och på engelska på 90-talet, delvis på grund av indievågen, delvis för att man ville slå igenom och bli stora så som a-ha blev under 80-talets andra hälft. Så långt liknar det svenska förhållanden, men i Norge övergick man sedermera i stor utsträckning till att sjunga på dialekt. I Sverige är väl sådant fortfarande undantag, eller så är våra dialekter bara svagare än de norska. Det är väl bara Ainbusk Singers som har sjungit på dialekt i Sverige de senaste 30 åren.

Att det i Norge årligen ges ut 100 diktsamlingar är också något som stämmer till någon sorts eftertanke. Rem spekulerar kring de 5000 diktböcker som getts ut under åren 1965-2015. Inte många av dem har gjort avtryck i det kollektiva medvetandet. Det är möjligen olyckligt att ställa upp sådana dikotomier mellan förment populära artister med lika förment exklusiva poeter. Hellre hitta beröringspunkterna, upptäcka hur lite som skiljer en Thåström från en Bruno K. Öijer, och likaså hur Silvana Imam och Johannes Anyuru arbetar i en liknande tradition.

Nu innehåller numret åtskilliga texter om musik i vidare bemärkelse, och jag blir nyfiken på Frida Ånnevik, som porträtteras. Skäms lite över hur lite norsk musik jag lyssnar på (fast jag har Susanne Sundfør och Jenny Hval på min årsbästalista). Men den senaste som sjöng på norska … var det Jannicke (1981)?

Det finns också fina reportage om ljudböcker, och även där präglas texterna av nyfikenheten och engagemanget. Man intervjuar Anders Ribu som har läst in Knausgårds Min kamp, ett arbete som sträcker sig över 100 timmar. Och en intervju med Matti Bye, som länge gjort suverän musik till stumfilm. Och ett porträtt av Pasolini. Dikter av PJ Harvey, översatta till norska (hennes bok The Open Hand har sensationellt nog redan utkommit på nynorska). Och musikböcker! Och om du roas av hur svenska teaterscener gjort det till vana att göra teater av existerande böcker (romaner och poesi) finns här en inblick i hur Norge gör något liknande. En rolig notis om tio litteraturfrälsta artister, från Nick Cave till Iron Maiden.

Och en annan notis om blindporr! Där den taktila läsningen får ny – och mer sensuell, jag menar, sexuell – innebörd, när de fält som den synskadades fingrar ska vidröra bildar pornografiska erotiska bilder. Det är Nina Lindes bok Lagom blind. Så himla fascinerande, något man liksom vill veta mer om. Hur länge dröjer det innan det kommer en ”Bad Sex Award” även i denna kategori?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.