Gruvgasen
är färg- och luktlös, men mycket explosiv, och har orsakat åtskilliga dödsfall
i kolgruvor genom historien. Den franske filosofen Georges Didi-Huberman
använder den förrädiska gasen som en metafor för att närma sig människans
förhållningssätt till katastrofer i generell mening. Han gör det i boken Gruvgas. Essän, vreden, politiken,
översatt av Johan Öberg.
Det
är ju först i efterhand vi kan veta att
det var en katastrof, menar Didi-Huberman. Beredskap tjänar inget till, när vi
är för dåliga på att tyda tecknen. Lika dåliga är vi på att lära oss av
historiska misstag – den som säger att man läser historia för att lära sig
något har gått på en blåsning. Det verkar vara inlagt i den mänskliga genen att
vara dålig på kalkyler, dålig på att förutsäga skeenden.
Samtidigt
var arbetet i de lömska och farliga kolgruvorna en nödvändighet för mångas
överlevnad, och det är bara en av de många sakerna Didi-Huberman gör med sin
bok – kopplar ihop liv och död. Arbetet var både fara och försörjning, och det
fanns inte mycket till val för arbetaren.
Didi-Hubermans
idé, som han delvis lånar från Walter Benjamin i första hand, är att vi inte
kan märka katastrofens annalkande. Vi har, så att säga, dåligt luktsinne. Det
riskabla normaliseras, oskadliggörs av dolda mekanismer. Att något avvikande
smygs in i vår tillvaro, det är vi för dåliga på att upptäcka. Därför är den
osynliga gruvgasen en lämplig metafor. När smällen kommer blir vi alltid lika
överraskade. Dessutom kan vi inte se katastrofen för att den döljs i en mindre,
mer hanterbar katastrof, som vi inbillar oss kunna bemästra. En
juniorkatastrof, mer anpassad till vår tidsanda – lättare att känna igen,
lättare att avfärda. Till denna obetydliga katastrof är den egentliga
katastrofen endast en fotnot, en palimpsest …
Historien
rör sig i en dubbelhet: ”I varje rytm finns en sammanlänkning av åtminstone två
taktarter, i varje symtom en sammanlänkning av åtminstone två krämpor, i varje
fras en sammanlänkning av åtminstone två ord, i varje bild en sammanlänkning av
åtminstone två synligheteter.” Som det brukar heta: ”Sanningen är ett tveeggat
svärd.”
Hur
ska vi då lära oss bemästra faran, hur ska vi möta katastrofen om vi är så
dåliga på att upptäcka den? Några exempel som Didi-Huberman använder är
nazisternas folkmord på judarna, som dokumenterades och gjordes tillgängliga
för befolkningen i Europa, som ändå blev chockade när dödslägren öppnades.
Eller Rwanda. Exemplen kan utökas, med Kongos osynliga krig i nutid.
Vi
måste lära oss att tänka i montage, menar Didi-Huberman. Den konstnär som mest
framgångsrikt sett igenom dubbelheten är Pier Paolo Pasolini. Han är visselblåsarnas
skyddshelgon, och ingen ska anklaga honom för att inte ha sett vartåt det
barkade med Italien, med Europa, genom sina upprepade varningar från 60- och
70-talet. Ett par timmar innan han mördades gav han en intervju åt La Stampa,
och föreslog själv att den skulle ha rubriken ”Varför vi alla är i fara”.
I
den här essän används Pasolinis dokumentär La
rabbia (som kan översättas till ”vreden”, ”ursinnet”, ”raseriet”). Drygt
två tredjedelar av boken ägnas detta märkliga arbete, ett montage av poesi och
politik (den finns på youtube). Gastone Ferranti gav i början av 60-talet
uppdraget till två filmmakare att svara på frågan: ”Varför finns det ångest,
missnöje och krigsoro i världen?” Pasolini och Giovannino Guareschi svarade
utifrån två helt skilda utgångspunkter, från vänster till höger.
Normaliteten
är livsfarlig, den är en gruvgas. Pasolini hade den kritiska blicken som
avslöjar faran i hela dess vidd. Han lät sig inte kollras bort.
Men
det är inte ursinnet i sig som är avgörande, för det kan manipuleras fram,
göras tamt och – ja, normalt, av de onda krafterna, av falskhetens
förespråkare. Det är en skillnad på poetens ursinne, menar Didi-Huberman, och
skriver insiktsfullt om Pasolinis kroppsliga tänkande. Hans bidrag till filmen La rabbia är beroende av bildernas
montage, sammanställningar av skönhet med grymhet (ett spår att göra mer av är
kopplingen mellan Pasolini och Bataille, men det får någon annan göra). Den
växlar också mellan olika röster: den officiella mediarösten, den sammanställande
och myndiga förklarande rösten, som går över i den inofficiella poesirösten,
den vädjande och klagande rösten.
Poetens
ursinne leder fram till poesins sanning, som har mer att ge världen än
objektiva otillräckliga tillkännagivanden. Nu när världen blivit allt
osmakligare kan man med fog säga att Pasolinis farhågor besannats med råge. Den
uppdelning mellan vulgaritet och konst som ändå var giltig på 60-talet har nu
mer eller mindre uppluckrats till att ge företräde åt det vulgära, som snart är
det enda som finns kvar.
Ja,
Pasolinis film blir en vädjan, en utsträckt hand som behandlar liknande frågor
som Ann Jäderlund i sin senaste diktsamling: ”Varför är vi inte i Paradiset?”
Pasolini har gjort en essä i sig, en film som är mer dikt än dokumentär, där
skönhetens död gestaltas av Marilyn Monroe, som han skriver ursinnigt vackert
och ursinnigt sant om, där han menar att hon bar sin skönhet framför sig som
ett leende i tårar, skamlös av passivitet och oanständig av lydnad. Lydnaden är
allas vår akilleshäl.
Om
ursinnets frigörande potential skriver Didi-Huberman också fint om, men också
om dess begränsningar. För människan kan ursinnet bli ett öde – en befästande
egenskap som det inte går att ta sig ur. Ett ursinne som alltså är lika mycket
en välsignelse som en förbannelse. Hjälpte det Pasolini att alltid vara arg?
Som konstnär, onekligen, men som människa?
Hans
film har ändå den dubbla egenskap Didi-Huberman skriver om, och förblir den
vackraste dokumentär jag har sett. Inte för att han i första hand skriver så
förstående om framtiden, där man kan uppfatta en naivitet i hur han skriver om
globaliseringens effekter, där den enda färgen finns i den glädje människan
möter när hon ställs inför sitt eget mörker, att den enda färgen är
människofärgen. Dubbelheten förekommer också i montaget kring drottning
Elizabeths kröning, där en insinuant fråga ställs om hur det ska gå för de
arbetare som i samma stund strejkar för rätten att få tepaus.
Det
här är en bok som visar exakt vad essän ska göra: den ska komma med nya idéer,
utmana föreställningsvärldar, sätta igenkännbarheten på spel, och – ja, kanske
explodera också. Därför blir ju Didi-Hubermans essä en illustration i sig till
gruvgasens egenskaper. Det är med blygsamma medel han skriver, man märker inte
riktigt vad han gör förrän ärendet är utfört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.