The Brontës. Authors in Context, Patricia Ingham, Oxford World’s Classics

Till frukosten på hotell Jägerhorn i Zagreb – kaffet överträffar allt kaffe jag blivit serverad på hotell, eller snarare serverat mig själv – läser jag Malin Ullgrens briljanta text om Charlotte Brontë, som utgår från den nya översättningen av Villette och en ny biografi, skriven av Claire Harman. Jag tar mig till den engelska boklådan Algoritm, eftersom jag tror på – tror på, ja, tror på någon slags rättvisa, att den nya biografin ska finnas där, eftersom jag tror på rättvisa och jag vill att det ska vara så.

Nä, inte den, men diktböcker av Frieda Hughes och Carol Anne Duffy till hutlöst billiga priser, kanske en fyrtiofem kronor i snitt. Och så hittar jag den kuriösa boken The Brontës av Patricia Ingham, i serien Oxford World’s Classics. Om jag läser den på hemresan gör jag i alla fall en arbetsdag.

Det är en i stora stycken användbar bok, med rätt stor slagsida åt Charlotte, eftersom hon levde längre och levde mer, och skrev mer. I Haworth, dit familjen flyttade, en avkrok med 4500 invånare, var mer än 40 % av barnen döda innan sex års ålder. Bland annat på grund av dåligt vatten.

Familjens historia överträffar ju allt, och det har sagts att skulle man läsa om det i en roman vore det för osannolikt för att man skulle tro på det. Åtminstone två genier, och tre romanförfattare som fortfarande läses, och ändå var det den äldsta systern Maria som enligt Charlotte var familjens ljushuvud, men hon dog i tioårsåldern.

Det som däremot liknar en del andra familjer – som familjen Stephen – var hur fadern riktade in sig på sonens utbildning. Branwell drillades i latin, och något av det spillde alltså över på Charlotte, eftersom man kan hitta spår av det i hennes romaner.

Syskonen hittade på fantasivärldar. Emily och Anne bildade par, och skrev om Gondal, medan Branwell och Charlotte kallade sitt rike Angria. Charlotte skrev om kärlek, Branwell om politik, men samtliga syskon var insatta i dåtidens politik, och följde vad som hände i England tack vare pappans prenumeration på tidskrifter. Han var präst, och hade också ett stort bibliotek, som han generöst nog lät syskonen botanisera i helt fritt. Han hade i sin ungdom skrivit egna dikter (religiösa), och även mamman, som dog precis efter att ha fött sina sex barn, hade en förmåga att skapa litteratur (mindre religiös).

Gondal och Angria befolkades av hjältar, modellerade efter Byron-hjälten: cynisk, egoistisk, våldsam. Emily valde hjältinnan, men i stort sett var hjälten mest en förevändning för att skriva fritt, om just det romantiska idealet, om det gränsöverskridande, och om det farliga och mer än knappt tillåtna. Ingham nosar på det spår av dominans och underkastelse som finns i främst Charlottes och Emilys böcker. Det är häpnadsväckande att de vågade skriva så sexuellt oåterhållsamt. Inte minst när man läser deras romaner parallellt med Dickens, som redan hade debuterat när de stapplade in på den litterära scenen i slutet av 1840-talet. Charlotte, som hann bli något av en litterär kändis, hade chansen att träffa Dickens, men avböjde. Hon höll Thackeray mycket högre, för att inte tala om Walter Scott. Hon var ungefär lika kritisk mot Austen som Virginia Woolf senare skulle vara mot Charlotte själv. Förmodligen hade Charlotte gillat Woolf, men det är en dum hypotetisk fråga utan intresse.  

Vad de lärde sig av sin läsning? Att hantera ambivalensen. Det är en nyttig lärdom för en författare. Att styra sin skrift mot det osäkra, mot det som inte ger enkla svar och färdiga lösningar. Tack vare sin gedigna läsning bevarar deras romaner den där fruktbara oklarheten som är så svår att åstadkomma utan att det blir sökt och tillkrånglat.  

I den här behändiga boken får vi veta ungefär det vi behöver veta om uppväxten, hur Charlotte beskrevs på ett sätt som i stora drag liknar hur hon själv senare skulle beskriva Jane Eyre, där nyckelordet är ”plain”, alltså alldaglig, enkel, osynlig. Hon hade en stark irländsk accent. Hon och Emily hamnade i Belgien, där de vantrivdes i varierande grad, Charlotte mest med de ohängda eleverna: ”their principles are rotten to the core”. Hon gav i sina romaner uttryck åt en xenofobi som inte hör till hennes mest positiva egenskaper.

De valde att debutera med dikter, och det var Emily som insisterade på manliga pseudonymer. Men också Charlotte var medveten om att det var en nödvändighet för den som ville undkomma ”flattery, which is not true praise”, att alltså som kvinna få uppskattande klappar på axeln var inget de eftertraktade. Ändå möttes Emilys roman av en del kritik, även av dem som insåg talangen. Först med kvinnorörelsens framsteg mot slutet av 1800-talet började den bli läst utifrån sina förutsättningar, menar Ingham, men jag är inte helt säker på att jag delar den uppfattningen: frågan är om vi ens nu har insett vad vi har att göra med i Emily Brontës enda roman, att den är så apart och så obegränsad i alla sina anspråk, att fortfarande inte har lärt oss läsa den.   

Debuten sålde endast i två exemplar, men det viktiga var att de fick seriös och positiv kritik, något som antagligen var nödvändigt för att de skulle ta steget att debutera som romanförfattare. I en gemensam attack, där Charlotte skulle drabbas av skuffelsen att bli refuserad för sin The Professor. Hennes replik blev Jane Eyre, som hon gav ut strax innan Emily och Anne gav ut sina förstlingsverk. Lärdom: författare får alltid sista ordet. Dessutom vägrade hon revidera manuskriptet, och redaktörernas förslag ignorerades.  

Nästan alla föll för Jane Eyre. Utom George Eliot, som visserligen var artigt uppskattande, men kritiserade att karaktärerna talade som i ett nyhetsreferat. Efter att ha gett ut två böcker till dog Charlotte, efter att först Branwell, Emily och Anne dött med lite drygt ett halvårs mellanrum. Ja, och först gifte hon sig också, Charlotte, med Arthur Nichols, som var den fjärde som friade, och som pappan förbjudit dottern att gifta sig med. Hon gjorde ett satiriskt porträtt av honom i sin roman Shirley. Bland annat beklagade hon sig över att han inte var en intellektuell, att hon såg äktenskapet som en plikt, och äktenskapet förblir en gåta. När hon dog var hon gravid.

Det är som sagt en användbar bok Ingham har skrivit. Hon ger systrarna en samhällelig kontext, precis som utlovats. Vi får veta en del om den frenologi som främst Charlotte ägnade sig åt – hon fick ju också skallen undersökt av en frenolog 1851, och hans rapport är – tja, humoristisk läsning, kan vi väl säga för att vara välvilliga. Som vanligt blir Anne styvmoderligt behandlad, med undantag för ett kapitel om religionen, där hon ges rätt mycket utrymme. (Jag befarar att hon även i den här texten ges en styvmoderlig behandling.)

Det är också en bra strukturerad bok, som hjälper läsaren att se mönster, hitta samband. Tematiska introduktioner blir senare i boken fördjupade, och den tålmodige får sin belöning i de lite längre kapitlen. Ingham skriver bra och belysande om relationen mellan Jane, alltså berättaren i Charlottes mest kända roman, och läsaren. Det är ett tilltal där som jag utan att tveka skulle kalla unikt.

Inte för att det saknas författare som skriver förtroligt, intimt, och når sin läsare, och skapar en berättare som gör det Charlotte Brontë gör. (Raskolnikov.) Det unika är ju att det finns en sådan ömhet, en sådan förståelse, som gör att Jane också tar sig ut ur boksidan och in i läsarens medvetande (jag höll på att säga: in i läsarens hjärta, men så sentimentala får vi inte bli). En förståelse från Jane, berättaren, som gör att läsaren ställer sig ohämmat på hennes sida. Som gör att läsaren förstår henne.

Det är som sagt bra strukturerat, där den nödvändiga biografin följs av hur systrarnas relation till det omgivande samhället och till litteraturen, och längre essäer om klass, genus, nationalitet, ras, psyket, religionen. Det mest umbärliga är väl de avslutande jämförelserna av olika filmatiseringar och tv-serier. Om något saknas är det väl de riktigt spännande läsningarna av verken, för Ingham följer de upptrampade spåren, och tar inte riktigt några risker i sina tolkningar. 

Ja, det mesta är bra, även om genomgången av gotiken av viss nödvändighet blir rudimentär och ibland felaktig. Det är inte Charlotte Brontë som är först med att låta de övernaturliga inslagen äga rum i karaktärernas febriga psyken, för den förklaringen arbetade redan Ann Radcliffe med. Men det är värdefullt att tillämpa gotiska läsningar av både Jane Eyre och Villette. Mörker och kyla växeldrar i båda. Även Emily Brontës Svindlande höjder når ju platåer av gotisk iskyla.