Baggböle är en liten by precis intill Umeå. Man kan köpa goda våfflor där. Det är en av
ytterst få orter som har gett upphov till ett verb i det svenska språket. På
1800-talet var ”att baggböla” synonymt med att avverka skogen olovandes, och de
flesta känner nog till det fortfarande, baggböleri.
Vilket
nu är titeln på Freke Räihäs nya diktbok. Baggböleri.
Räihä hör till de knasigaste svenska poeterna, men här har han skrivit sin
kanske mest konventionella bok hittills. Det är fortfarande konceptuellt, men
nu på ett någorlunda mer begripligt vis. Han utgår från konflikten 1924-1931,
Lossman-Ekträsk, en lockout som hör till de mest långlivade i svensk
arbetarhistoria. Räihä kopplar in nutidens konflikter till historien, med
papperslösa flyktingar som rör sig i intrigens kulisser.
Räihä
skriver en skev och kärv poesi, som lutar betänkligt åt det vänstra, sinistra
hållet. Det är en osmidig dikt som inte bryr sig om att vara till lags, en dikt
som inte ställer sig in eller bjuder upp läsaren till dans av det lustigare
slaget. Snarare är det en anti-estetik som dikterar villkoren. En estetik som
passar fint med Håkan Eklunds svärtade teckningar, som ledsagar dikterna.
Parallellt
med ett slags diffust händelseförlopp, delvis redovisat i dialoger med olika
maktutövare, finns ordlistor, där det råder viss oklarhet i dess funktion.
Förvisso, skeendet ska förankras i det västerbottniska, men det ser lite
kryptiskt ut med att potatis sägs heta ”potät”, när det rimliga borde vara ”pären”.
I viss mån blir jag lite beklämd av ordlistan, som mest befäster exotiseringen
av det norrländska, ni vet, stället där man pratar eljest, äter eljest (paltn),
beter sig eljest.
I
boken finns ett skratt som bottnar i förtvivlan, och som får det hela att lägga
sig inte allt för långt de lugubra och osmakliga stämningarna i Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Nä, här
saknas väl sadismen, nazismen, incesten, kannibalismen – åtminstone av den
bokstavliga varianten. Men läses Teratologen symboliskt, finns det ett liknande
spår i Räihäs bok. Skövlandet och plundrandet av både mark och människa. Där
arbetaren är obefintlig inför arbetsköparen.
Bakgrunden
till lockouten tecknas dock nödtorftigt, och man blir inte riktigt klok på dess
orsaker eller konsekvenser. Det blir en konflikt av det abstraktare slaget.
Ändå sägs det en del om ett svenskt kolonialistiskt arv i sitt eget hemland –
både då och nu. Och däri ligger bokens styrka, hur dåtid och nutid rör sig in i
varandra, kommunicerar med varandra. Dåtidens länsman agerar lika inkompetent
som nutidens poliskonstaplar. Kling och klang låter det om dem, genom
evigheten.
Att
arbetets villkor är en fråga om överlevnad – den bokstavliga överlevnaden –
blir också tydligt i Räihäs bok. ”Först maten, och sen moralen”, som det heter
hos Brecht. Här:
”Jag:
Min
familj svälter.
Löneadministratören:
På
grund av ett missöde utanför vår kontroll
kan
jag endast hänvisa vidare.
Jag:
Du
tvingar min knutna hand ur fickan.
Jag
tänker äta om jag så måste stjäla.”
Freke
Räihä skriver i traditionen arbetarlitteratur, en genre som fått visst uppsving
i Sverige på senare år, men han gör det helt klart utifrån ett nytt perspektiv,
och som sagt, i en ny estetik. En estetik som väljer bort förenklingen och det
versala budskapet. Det här är definitivt en av de bättre böckerna i den här genren.
Det finns flera mindre orter i Sverige som heter Baggböle, men ingen den har ju ännu tagit steget att byta namn till Baggböleri!
SvaraRaderaJa, bra att du såg det. Jag ändrar.
SvaraRaderaI Skellefteåtrakten benämndes potatis som potät. Det andra vet jag faktiskt inte vars det används. Andra delar av (det vidsträckta) Västerbotten kanske?
SvaraRaderaAha! Bara en av Skellefteås anomalier då ... tänk bara på hur "Schtaaaåen" uttalas där ...
SvaraRaderaNä, jag anade nog ungefär detta, bara det att "pären" är så förknippat med min barndoms somrar i Ume-trakten.
Jo.
SvaraRadera(potäter äter vi i Göteborg med: http://www.gp.se/nyheter/1.137485-regionteater-vast-plocka-potater-i-kostym
SvaraRaderaPotäter ela gött ju.
SvaraRadera