Årets
sista nummer av Provins (4/2015) breddar medarbetarskaran till att inkludera
icke-norrländska skribenter, som Petra Mölstad och Tove Folkesson. Mot det har
jag inga invändningar, då temat till hälften handlar om de mindre städerna, där
Johan Jönson gör återbesök i orterna kring Sundsvall, och spekulerar i vad som
hade hänt om han – likt så många andra – hade stannat, hur hans liv hade tett
sig då.
Om
det som inte finns i ”mindre städer”, det är vad numret handlar om, den brist
som i sig genererar en längtan bort. För den som inte nöjer sig med dessa ynka
skärvor, för det är ju så att de flesta ändå stannar. När det var någon klassåterträff
med min grundskoleklass från 27 km utanför Umeå såg jag med bestörtning att det
var kanske 2-3 stycken, inklusive mig själv, som hade lämnat orten.
Sara
Abdolli har gjort en originell och pigg omläsning av Sara Lidman. En läsning
som trots att den till stor del lämnar Lidmans roman ändå lyckas visa dess
användbarhet i dag. Ett annat aktuellt exempel ur numret är Ghaytath Almadhouns
text om hur han hamnade i Boliden som flykting. Ur mötet med stelbent byråkrati
och stelfrusna norrlänningar kryper en ömsint historia om värdighet och trots
fram, där mänskligheten är en nåd och alltid existerar ”trots allt”.
Tove
Folkesson framstår allt mer som en av de mer betydande författarna ”i sin
generation”, vad nu sådant betyder. Hennes båda romaner är så udda inslag i den
svenska samtidsprosan att jag knappt vet vad jag ska säga om dem: hon skriver
obekvämt, med suverän blick för människan i relation till sin omgivning. I det
här numret skriver hon om klass, och typiskt nog gör hon det med ett oväntat perspektiv,
som synliggör något som sällan tas upp. Nämligen den skam som människor från en
lägre samhällsklass erfar i kontakten med auktoriteter, en skam som förlängs
även när hjälp ska mottas. Det är människor som skäms när de blir uppassade,
som när de får städhjälp själva städar i förväg.
I
numret finns också resonemang om dialekter, där Christine Bylund talar om en
annan skam. Att både längta efter sin dialekt och skämmas för den, att göra
allt för att bli kvitt den, men nostalgiskt sakna … det man aldrig riktigt
haft. Lite som Alexander Mahmoud skriver om i sin nya bok, Mellan rummen, att inte känna tillhörighet i någon kultur. Det är
priset en får betala om man till exempel lämnar hemorten, lämnar sin provins.
Provins,
ordet, som ursprungligen betyder ”besegrad”, skriver John Swedenmark i sin
dialekttext. Ja, så blir det också folkbildande att läsa Provins. En kunskap som är desto mer angenäm då den smygs in, utan
att man tänker på det.
Mycket igenkänning här! Jag gjjorde samma iakttagelse som du på min årerträff i Älghult, några mil från Växjö. Kände stolthet och befrielse. Och så hemlösheten. 27 km från Umeå, där jag nu bor, vad blir det? Robertsfors?
SvaraRaderaRobertsfors, säger du, då säger jag som New Order i "Crystal":
SvaraRadera"Keep it coming" ...