”80-talet
är inte alls kul”. Så skrev den tonåriga Marit Kapla i sin dagbok när det begav
sig, och eftersom jag själv var tonåring under 80-talet kan jag bara instämma.
Det var ett rent helvete. Margaret Thatcher. Mutually Assured Destruction.
Pernilla Wahlgren. Ord & Bild har tema 1980-tal i sitt sista nummer för
året (Nr 4 2015).
Det
är en ovanlig metod Kapla använder, där dagbokscitaten speglar hur hennes
filmsmak växer fram och blir allt mer sofistikerad. Hennes utgångspunkt är en
kritisk läsning av en av decenniets mest emblematiska filmer, Wim Wenders Himmel över Berlin. Hon jämför med sina
filmerfarenheter från ungdomen, då hon inte hade den kritiska kompetensen att
genomskåda den manliga blicken (Laura Mulveys term från 70-talet). Alltså är
det en sunkig film ur den aspekten, och detsamma kan givetvis säga om en hel
del andra 80-talsfilmer.
Det
är en av flera pigga och roliga texter från numret. Nina Lekander går också i
minnesallén, och river upp en del gamla sår från tiden. En tid hon ändå i viss
mån var med om att forma, bland annat som översättare av Kathy Ackers böcker,
som jag minns att jag var rätt begeistrad i en period. Åtminstone tyckte jag de
var roligare än Bukowski. Lekanders text är lekfullt skriven, men med viss
smärta, över att allt ändå inte kunde bli så som hon hade förväntat sig eller
hoppats. Också det går att instämma i – fast å andra sidan var 80-talet så
djävligt att vad som helst kan duga som ersättning.
Det
man blir varse nu i backspegeln är hur avlägset det har blivit, trots att det
inte är mer än ett trettiotal år sedan. Mycket av 80-talets litteratur är mer
främmande och gammalmodig än det som skapades i början av århundradet. För att
inte tala om popmusiken, som befinner sig i en helt egen tidszon, och låter
konstigare än 60- och 70-talets musik, som i högre utsträckning fortfarande är
lyssningsbar.
De
gulliga svartvita fotoserierna från Stockholm och Göteborg förstärker
främlingskänslan, att den tiden är död för evigt, som i Shelleys korta dikt:
Vår
tid, min vän, är över nu
Och
döda våra drömmar!
Vi ensamma står
Vid deras bår;
Blott
bleka skuggor återstår
Av
allt vi drömde, jag och du,
Till döds i livets strömmar.
Bort,
våg för våg, drar våra år
Och
sakta tystnar bruset;
Allt från oss far,
Men vi blir kvar
Likt
gravar över det som var
Vårt
hopp, vår skräck; allting förgår
I bleka morgonljuset.
(Översättning
Gunnar Harding.)
Numret
inleds förresten med foton från Johan Zetterquists lugubra utställning ”Kill
the poor eat the rich”, som jag såg i Göteborg i somras. Jag vet inte om jag
tycker att den var obehagligt bra, eller bara obehaglig. Den gjorde i vilket
fall mycket mer än de flesta konstinstallationer brukar göra – ett intryck.
Recensionsdelen
behåller 80-talstemat, där Elise Ingvarsson skriver kort men bra om bland annat
Åsa Nelvins Gattet, en av skatterna i
svensk poesi. Jag recenserar Stephen Kings bästa 80-talsroman, Jurtjyrkogården. Där hittar jag en lite
oväntad koppling mellan King och Drottningens
juvelsmycke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.