Att
det ska vara så svårt att läsa Gilles Deleuze. Tidigare har jag sträckläst, men
känt på mig att det var olämpligt. Nu har jag sträckt ut läsningen över tid,
tagit långa pauser mellan de olika kapitlen. Kanske en ännu olämpligare idé.
Eller så är jag bara för dum.
Det
är Proust och tecknen jag har
långläst, ungefär så där som man långläser På
spaning efter den tid som flytt, en bok – roman? romaner? – som aldrig
lägger sig till rätta i en avslutad läsning, utan egentligen alltid är
pågående. I sitt pågående. I Rikard Johanssons översättning. I signalröd
formgivning, vilket antagligen är passande, då den Proustbok jag läste i
somras, En sommar med Proust, var
inbjudande grön. Den här är … inte lika inbjudande …
I
Woody Allens geniala film Zelig
drabbas den mänskliga kameleonten Leonard Zelig av sin sjuka för att han vid
ett litterärt samtal låtsades ha läst Moby
Dick. En passande referens, för en amerikan. En europé skulle nog ha valt
Prousts roman, som aldrig har tillräckligt många läsare. Men det är ju lätt att
ljuga ihop några floskler om dess innehåll. Till att börja med: lär dig kalla
den för ”Spaningen”. Sedan kan du välja och vraka:
a) Spaningen är en metafor.
b) Spaningen är en spegel.
c) Spaningen är en betraktelse
över tiden.
d) Spaningen är en betraktelse
över svartsjukan.
e) Spaningen är en betraktelse
över konsten.
f) Spaningen är en maskin.
(Deleuze)
g) Spaningen är en klänning.
(Proust)
I
DN recenserades i höstas den nya James Bond-filmen, där en av karaktärerna
heter Madeleine Swann, med hänvisningen att det var ”en höglitterär blinkning till
Marcel Prousts klassiska romansvit om minne och melankoli”, men så skulle bara
en dålig Zelig uttrycka sig, och genast bli avslöjad. Minne och melankoli, nä.
I
ett glimrande förord skriver Anders Johansson fint om Deleuzes metod, och
Johansson har sedan länge visat sig kunna navigera mellan det lätta och det
svåra. En av insikterna som vi måste bli medvetna om är hur varje författare
skapar sin läsare, i så måtto att du måste lära dig läsa (på nytt) inför varje
riktig författares verk.
Vi
kunde ta vilken som helst av de ovanstående påståendena om Prousts roman (a-g)
och låta det utgöra en portal, en kapitelrubrik. Och bygga vidare: bland mycket
annat liknar Deleuze Spaningen vid ett spindelnät … För att inte tala om vad
romanen säger om lögnen, om falskspelet, om maskerna. Och så vidare.
Deleuzes
idé är att subjektet tolkar objektet. Spaningen tolkar sin läsare, och det är
en tolkning som är ett passivt arbete, inte aktivt. Deleuze vänder på verkets
premisser, och ger sig in i det paradoxala tänkandet. Det är befriande, men
ibland också frustrerande, och – för den här läsaren – svårt. Eller så är jag
bara för dum. För det låter bekant, detta att vi ska ”tyda tecknen”. Proust är
förfaren i den konsten, men som alla starka röster duperar och manipulerar han
sin läsare. Speciellt i en roman som är så full av hemligheter, koder,
dubbelhet, ambiguitet. Tyvärr ägnar Deleuze stilen bara ett frustrerande kort
kapitel, med ett ofullständigt resonemang om Proust ”icke-stil”.
Som
bekant är det två tider som råder i Spaningen. Den som är borta och aldrig kan
återskapas, och den pågående, alltså nuet. Proust vill ju diskutera vad vi gör
av vår tid, när varaktigheten inte finns. Bara så blir Prousts nostalgi
förståelig. Fast jag är inte helt säker på att jag delar hans uppfattning om de
ofrivilliga minnena, och frågan är om det ens är så de ska uppfattas. För det
vi gör, det gör vi av en viss anledning. De händelsekedjor som sätts igång av
exempelvis dofter, smaker, det är en process som sätter igång dess följd.
Varför väljer vi en viss kaka, en viss dryck. Hjärnan ligger steget före minnet,
vet vad som behöver triggas igång.
Allt
resonemang hos Deleuze går tillbaka till tecknen. Han lösgör sig från sin egen
teori medan han skriver. I bataljen mellan konsten och livet vinner alltid
konsten, för det är genom den som verkligheten görs begriplig. Konsten låter
oss se världen i hela dess vidd – hela dess prakt, om du så vill, eller hela
dess uselhet. Deleuze uttrycker det här både vackrare och klarare: ”Ett verks
egentliga tema är alltså inte det behandlade ämnet, som är medvetet valt och
flyter ihop med det som orden betecknar, utan snarare omedvetna teman,
ofrivilliga arketyper från vilka orden, men också färgerna och ljuden, får
mening och liv. Konsten är en verklig omvandling av materien.” Så fungerar den
här boken ofta, att du stöter på uppfattningar du vill pröva, sätta i arbete,
undersöka dess giltighet i praktisk bemärkelse.
Att
läsa i etapper är alltså inte heller något att rekommendera. Men jag låter
texten sippra in i de mindre doserna, och då ser jag hur tecknen är kopplade
till lögnen. Att ljuga är att studera minneskonstens uppbyggnad, och hela
Prousts roman är kopplad till och är uppbyggd på lögner. Inte minst detta att
ljuga för sig själv, som Marcel tvingar sig själv att göra.
Ett
av de otaliga nöjena med Spaningen är också Prousts cynism, när han klär av sin
samtids fördumning. Att läsa innebär också att lära sig hantera den dubbla
läsningen, där texten är ett spår, och intrigen ett annat. Nyckeln finns i
lärandet, menar Deleuze, att vi helt enkelt måste genomskåda de schematiska
uppfattningarna om dess innehåll. I romanen finns investerat ett tänkande
bortom det möjligas gräns. Att tänka betyder för Deleuze att skapa.
Det
viktiga ligger i transcendensen, även om Deleuze avstår från det ordet. Men
tänkandet måste övergå i något annat, något som inte är immanent, för att använda ett ord han faktiskt använder. Att låta
tecknet övergå i tanken, i idén, vilket betyder att låta filosofin övergå i
konst. Och konst är transcendental, och måste behandla just det där som inte
finns.
Vad
hittar då Deleuze hos Proust? Jo, en estetik som strävar mot denna högre
verklighet. Som läsare måste du bli följsam, lyda det enskilda konstverkets
väsen. Det låter lättare än det är, för det är bara allt för bekvämt att lära
sig läsa en viss författare, vi kan kalla honom Kafka eller henne Lispector,
och tro att du har knäckt koden. Men koden skiftar! I Kafkas fall ska du helt
avstå från tolkning, och i Prousts fall ska du inte göra annat än tolka(s).
Strikt talat: du läser Kafka, du läses av Proust. Och med Lispector – något
helt annat …
I
dynamiken mellan det skapade och det som skapas, där ligger lockelsen i
Spaningen. I det som finns på förhand och i det successiva. En upptäckt? Nä,
säger Deleuze, för det är bara en förenkling att förlita sig på diagnoser
(sammanställningar av symtom eller fakta), och likaså på synteser. Att läsa
Spaningen kan bara göras av den som förnekar mallar och allmän tillämpning. Du
måste läsa som en konstnär för att få behållning av Proust: ”Men det handlar
inte endast om effekter på andra. Konstverket
producerar i sig själv och på sig själv sina egna effekter som det fyller sig
med och livnär sig på: det livnär sig på sanningar som det ger upphov
till.”
Och
spindelnätet? Det är i sin konklusion, som alltså blir något av en paradox för
den Deleuze som skyggar för syntes och fixerade sanningar, som han når fram
till resonemanget med berättaren som spindeln som väver det nät där tecknen
orsakar de vibrationer vi som läsare erfar. När vi sitter fast i nätet, i alla
fall om vi är lika dumma som jag är.
Som
sagt, det är lätt att känna sig dum när man läser Gilles Deleuze, eller om det
bara är jag. Men jag är tacksam för att han tar sig an Proust, och jag är
tacksam över Rikard Johanssons översättning, som antagligen är trogen en del av
de kryptiska inslagen, samt tautologierna (”anledningen till varför”). Att det
i år har utkommit två böcker om Proust på svenska är förstås också i sig en
anledning till jubel.
Proust lärde mig den storslagna skillnaden mellan evighet och tidlöshet. Dumhet en nåd att stilla bedja om skulle jag tro även i ditt fall. "Tänk att få va' om bara för en da', dum, duim, dum" (Brel).
SvaraRaderaman lär sig så mycket av Proust! Det är nästan orättvist att man, som görs ibland, jämför honom med andra författare. Han är en egen galax ju.
SvaraRadera