Vad
ska vi ha översatta diktsamlingar till? Det är en berättigad fråga. Ingen läser
väl ens de svenska diktsamlingarna in extenso – den siste som gjorde det var
väl Poul Borum. Att då översätta dikter från, säg Uruguay, det är ju snudd på
omoraliskt.
Melisa
Machado gav ut sin lilla bok Den röda
sången 2013, och nu är den översatt av Magnus William-Olsson som nummer 53
till ellerströms Lilla serie. I ett efterord skriver han så här inlevelsefullt:
”Att läsa henne kräver att vi ställer vår fulla sinnlighetkapacitet till
dikternas förfogande.” Då är det lämpligt att just William-Olsson översätter
henne, då han är den sinnliga poeten par
excellence på det här språket.
Det
rör sig om korta dikter, naturligt nog då den är publicerad i den diminutivaste
av serier. Kring sekelskiftet började Machado skriva SMS-dikter, en genre där
annars japanska författare gjort störst intryck.
I
dikterna balanserar Machado övertygande och säkert mellan skörhet och kraft –
mellan rastlöshet och vila. Det är stirrigt skrivet, flämtande, och en bra bit
från det svenska återhållsamma idiomet. Här är det lössläppt, okontrollerbart.
På gott och ont, kanske, men det är ju av nödvändighet som känslorna släpps
fria – för att de inte kan styras, inte ska styras.
Dess
första del, ”Den svarta sången”, utgår från Paul Celans komprimerade dikter,
medan den andra, ”Den röda sången”, har Antonio Gamoneda som inspirationskälla.
Det är två passande temperament att luta sig mot för Machado. Rött och svart är
de två polerna också hos Sylvia Plath, även om hon inte är någon uttalad
förebild i den här boken. Rött för elden och svart för jorden, de två element
där Plath var som mest hemmastadd. Dikt som trivs i vändpunkten.
William-Olsson
hittar också en parallell hos argentinska Alejandra Pizarnik, som han också
översatte för ellerström 2009, boken Spegelns vägar. Ja, det är nog så: även här
dominerar ett starkt känsloladdat bildspråk. Jag låter min sinnlighet[s]kapacitet aktiveras (det är ett underbart ord,
verkligen, men nog saknas ett interix?). Det är kroppsliga dikter, lika varma
som kalla.
Vi
förstår också att det är mer som förenar än skiljer oss människor på den här
runda jorden, där avstånden till syvende og sidst krymper i takt med din
läsning. Översättningarna motiveras ändå av att de ger nya impulser – till oss
som bryr oss, vi som fattat att poesin är något som gör det djävliga mindre
djävligt. Vi får en större räckvidd.
Tack
vare de större anspråk som finns i mycket översatt litteratur. Man ska inte
generalisera, men påfallande ofta är det som att svensk poesi ser ut att nöja
sig med att tissla och tassla, när den skulle tjäna på att vara vildare och
mindre rumsren. Att den kunde överraska mer, utnyttja fantasin mer, bara för
att se vad som händer – ungefär som Lina Hagelbäck gör i sina böcker om
Violencia.
När
Machado skriver sina sinistra rader är det nära till andra uttryck än den
stillsamma poesin:
”Ge
mig ett glas vatten ur din isfamn,
bry
dig om mig med dina isiga tänder,
jag
river sönder blomman som växer här under min tunga.”
Det
är som när Lana Del Rey i ”Honeymoon” sjunger ”I’ve got roses in between my
thighs”, vilket ju är suggestivt och spännande. Återigen, man ska inte
generalisera, men vad sjunger de svenska artisterna om? ”Jag vet att hon är söt
men det måste bli du och jag”, sjunger i alla fall Veronica Maggio … Då föredrar
jag Machados mer förföriska bildspråk, som pekar ut helt andra saker att
upptäcka.
Machado
skriver sina dikter tvärs mot ett nej, dikter som har befruktats av det
tänkbara, av de möjligheter som kommer till undsättning för den som gjort sig
omaket att riskera allt med sina känsloinsatser. Det är möjlighetens konst som
illustreras. Vi blir påminda om vad dikten kan göra.
intressant tips!
SvaraRadera