Om
hoppet bär fjädrar, som Emily Dickinson påstod i en dikt, bär sorgen dykarskor.
Vi behöver hoppet, för att då och då påminna oss om att livet är uthärdligt.
Och hoppet tillåter oss flykten, på egna eller inbillade fjädrar. Medan sorgen
behöver oss, mer än vi behöver den. Om hoppet är lättheten är sorgen tyngden,
det som får oss att stanna kvar på den förbannade marken.
De
bästa skildringarna av sorg skrevs för länge sedan. De visste mer om saknad, om
anhörigas död, än vi gör, i den rationaliserade världen, där döden stuvats
undan till en praktisk angelägenhet. Nä, jag förringar inte den som drabbas av
personlig sorg, det är bara det att den var mer frekvent tidigare, när det inte
gick att växa upp utan att familjemedlemmar helt plötsligt kunde dö ifrån en.
Plötsligt,
ja, men jag inbillar mig att homosexuella som upplevde AIDS-epidemin på
80-talet har en del att säga oss andra som lever i en mer skyddad värld. Där
kunde kompisar, älskare, syskon, föräldrar, barn, helt plötsligt insjukna och
dö. Andrew Hallorans roman Sorg utkom
2006. Halloran, född 1944, är en av AIDS-epokens överlevare.
Titeln
är möjligen mer drabbande i original: Grief.
Det slår hårdare, och ger emfas åt både lidandet och tomheten. Nåväl, Hallorans
korta roman är en roman som arbetar med försynta medel. Huvudpersonen tar
anställning i Washington, anordnar litteraturseminerier som diskuterar
litteratur som just skildrar 80-talet och AIDS. Men de unga studenterna har
svårt att förstå något som hände för ett par årtionden sedan.
Det
Halloran gör är att gestalta den tomhetskänsla som återstår efter döden. Här
har hans mamma dött, men hela hans omgivning är präglad av död och av döden. I
vagt terapeutiskt syfte läser han brev skrivna av Abraham Lincolns änka Mary
Todd, och ställer hennes sorg i kontrast mot Henry Adams, vars hustru Clover
begick självmord. Medan Mary Todd vigde sitt liv åt sorgen bestämde sig Henry
för att helt sonika ignorera sorgen. Att sörja för mycket versus att sörja för
lite: att båda metoderna är förkastliga kan var och en räkna ut, med
lillfingret, höll jag på att säga.
Huvudpersonen
går omkring ensam i Washington. Hyresvärden kallas ”homosexuell emeritus”, en
åldrad bög som inte längre är aktiv. Han är också eremit. Att sluta leva är
också en effekt av AIDS.
Till
stadens berömda museer rör sig huvudpersonen, men dessa ställen kan bara
inskärpa dödens utrymme i honom, bli inskärpande påminnelser om den död han
inte kan undvika. Han genomskådar också studenternas blaserade miner när
homosexualiteten diskuteras – egentligen hyser de äckel. Det är nog sant. Jag
tänker på hur Stefan Löfven nyligen i en intervju påpekade att vi alla måste
erkänna den rasism som vi känner, men när reportern frågade om han själv känt
av någon rasism hos sig svarade statsministern tyvärr nekande. Vi är alla
hycklare, och givetvis allra mest de politiskt korrekta.
Halloran
skriver en drabbande elegi, där det skönlitterära inslaget fejdar ut och
ersätts av en träffsäker och klarsynt essä om sorg. Men också om skuld, som
manifesteras i hur själviskt vi agerar när anhöriga närmar sig döden. En utläggning
kring en Tizian-målning som föreställer Adonis är intelligent och sorgligt
vacker, och utgör bara en av flera saker i den här romanen som får mig att
tänka på Proust. Att jämställa mordet på Lincoln med de homosexuelles död i
AIDS, det är kanske en hädisk tanke – men den är också rimlig. För döden är
alltid en lönnmördare.
Det
här är en bok i blygsamt format, men med stort innehåll, och jag blir djupt
imponerad av dess uppbyggnad, lika intrikat som den är enkel. Den resonerar
kring hur sorgen och i förlängningen döden ska hanteras. Antingen rationellt
eller mystiskt. Jag tror absolut att vi tjänar på att bejaka dödens mystiska
aspekter.
Halloran
skriver med en meningsbyggnad som liknar just Prousts eller Henry James, och
det är befriande med den typen av uthållighet och förtroende för läsarens
tålamod. Det är en ålderdomlig prosa som överbryggar tidsavstånd på flera plan.
Det är en bok att läsa och återvända till, som en påminnelse om sorgens värde i
vår jäktade och känslokalla tid. Halloran skriver emotionell prosa, och lyckas
helt enkelt ta sig in i mina känslors epicentrum, och det är fan ingen liten
bedrift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.