4 dec. 2015

Samtidsdramatik 1-2, Henrik Ibsen, Natur & Kultur


Del II

DOKTOR STOCKMANN Saken är den, ska ni veta, att världens starkaste man, det är han som står mest ensam.
En folkefiende

För några år sedan utgav Norstedts i två tjocka volymer Klas Östergrens översättningar av Henrik Ibsens Samtidsdramatik. Tolv pjäser, där översättningarna tillkommit på uppdrag under en period från 1987 och framåt. Givetvis en fantastisk prestation, och ingen bör missunna sig läsningen av dessa vidunderliga pjäser. Leif Zern skrev två exemplariska förord. Nu återutges böckerna av Natur & Kultur.


Teater är ingen tävling, även om det var så den grekiska tragedin uppstod. Och frågan vem som är mest spelad, Ibsen eller Shakespeare, kan faktiskt kvitta. Jag nöjer mig med att känna till att Ibsen är betydligt oftare refererad till än Strindberg bland 1800-talets dramatiker, helt enkelt för att Strindbergs akilleshäl var förnyelsen. I sin iver att hitta nya tekniker har han blivit föråldrad där den konserverande Ibsen förblivit fräsch. Eller så är det bara tiden som stått stilla.

För de teman Ibsen skriver om – hemligheter, ekonomi, relationer, svek – de finns kvar. Det är som om varje tid laddar Ibsens pjäser med ny energi, gör honom allt mer aktuell. Det är samtiden som förblir samtid. Och samhället som också det är detsamma nu som det var på 1800-talet.

Ibsen behärskade förmågan att belysa problem utifrån alla tänkbara synvinklar. Som läsare är det lärorikt att läsa hans pjäser, eftersom de uppmanar dig att ta nya tag, att inte ge upp.

I våras såg jag Anna Petterssons vilda Vildanden på Dramaten, med en skolklass. Vi var förberedda på att se Kärleken kommer att skilja oss åt, men den var inställd. Klassen var inte särdeles imponerad av Ibsen. Berodde det på att vi inte hade hunnit förbereda oss? Jag vet att de av sin svensklärare fått läsa Ett dockhem, men kanske en större fråga handlar om mognad. Att Ibsen inte är en författare för nittonåringar?

Ibland undrar jag om filmens dvalliknande tillstånd delvis kan förklaras av dess åldersgränser. När stora amerikanska filmer ska anpassas till den 13-årsgräns som motiverar större budget blir innehållet förenklat, så kanske tv-serierna som inte behöver genomgå den censurinstansen klarar av att behandla mer komplexa frågor? Så blir tv-serien ett djärvare medium än filmen – alltså tvärtom till hur det var förr.

Betraktar vi Ibsens samtidsdramer som tv-serie räcker de här böckerna till två säsonger, för den som inte likt mig binge-läser dem. Då blir det sammanhängande intrycket dominerande, hur det i stället för att bli separata pjäser rör sig om liknande konstellationer, med utbytbara namn. Likheten mellan karaktärerna framträder. Det må vara olikartade intriger, men individerna i pjäserna hör ihop. Detta intryck förstärks av att de enda svordomarna som används är ”Fan” och ”Död och pina”, och det ska kanske inskärpas att det svärs rätt friskt i dessa pjäser.  

Ibsen ställer sig mitt i familjens kärna. Exakt där ställer han sin neutralt observerande blick. I Samhällets stöttor, som är den första pjäsen i den här kollektionen, beskriver Adjunkt Rörlund sexualiseringen av det offentliga rummet på ett sätt som får honom att låta som en socialdemokratisk kvinna från 2000-talet: ”Denna förgyllda och sminkade yta som man ser i offentliga sammanhang – vad döljer den egentligen? Tomhet och röta, om jag får säga det själv. Ingen moralisk grundval under fötterna.”


Moral har han mycket att säga om. Om renheten, om smutsen, om de gamla hemligheterna som dras fram i det skoningslösa ljuset. Om sjukdomen, allra helst den kodade syfilisen, som kamoufleras till en ständigt närvarande ängslan där friskheten måste betonas, förtydligas, upprepas, och där ryggraden blir människans känsligaste punkt. Där ingen tillåts klaga på sin hälsa, utan att genast försäkra omgivningen med ett ”det är inget farligt”, som exempelvis unge Lyngstrand gör i Frun från havet. Och i en tillvaro där läkaren är en ovälkommen gäst, men kanske också nödtvungen med sin närvaro. Tjänsteflickor blir ofta gravida med sina arbetsgivare. Och brev kan bara innehålla dåliga nyheter, eller rentav farliga nyheter.

I Ibsens värld är kvinnorna hjältar, gränsöverskridande kvinnor med maktanspråk. Fler än en gång har han felaktigt kallats för feminist, men om inte det stämmer, vad är han då? I första hand har han en förstående blick för den som saknar handlingsutrymme. Det är levande människogestaltning, detta att hans karaktärer blir så levande, att man får intrycket att de finns – deras förankring i verkliga situationer.  

Det handlar ju om människan i samhället. Då blir kvinnan hans främsta symbol för ett mänskligt dilemma: frustrationen. Ibsens pjäser ger svar, oändligt många svar, men de genererar också nya frågor. Svårare frågor. Minnen vidrörs med försiktighet i en pjäs som Gengångare.

Den fasad som Ett dockhem visar upp blir en generell tematik, vikten att visa och putsa ytan. Det är inte förvånande att den pjäsen är så spelbar nu. Det räcker med att kolla några mäklarannonser för att se de nutida dockhemmen i sin prydno. Eller tänk facebook och intstagram, hur de uppmuntrar till exakt det beteende makarna Helmer företar sig i det som kan vara en av Ibsens grymmaste pjäser. En tv-serie som Solsidan gnuggar lite på ytan på ytan, men Ibsen nöjer sig ju inte med det.

Han är också på ett obemärkt sätt humoristisk. I Gengångare är Pastor Manders en av de många ironiskt aningslösa männen, som på Fru Alvings bord sett några skrifter som han uppfattar som misshagliga.

FRU ALVING Men vad har ni egentligen att invända mot de böckerna?
PASTOR MANDERS Invända? Ni tror väl ändå inte att jag skulle befatta mig med sådana alster?
FRU ALVING Med andra ord, ni har inte en aning om vad det är som ni fördömer?
PASTOR MANDERS Jag har läst tillräckligt mycket om dessa skrifter för att ogilla dem.
FRU ALVING Men er egen uppfattning –
PASTOR MANDERS Kära frun, det är många tillfällen i livet då man måste förlita sig på andra. Det är nu en gång så här i världen; och det är gott. Hur skulle det annars gå med samhället?

Det är svårt att läsa Manders sista replik utan att höra författarens skrockande skratt i bakgrunden. Men feghet är en vanlig reaktion, och till det märkliga med Ibsen hör ju att han är så förstående, även när han fördömer.

För den delen vet jag inte vad dagens feminister tycker om Ibsen. På 1800-talet var de tillräckligt förtjusta för att reta gallfeber på Strindberg, och deras uppskattning fick Ibsen att ta avstånd från kvinnorörelser. Är det bra kvinnoroller? Jag skulle nog säga att Ibsen på ett beklagligt sätt befäster kvinnornas kringskurna position. Det märks även i en så radikal pjäs som Hedda Gabler – tveklöst hans bästa pjäs – där Hedda är fången i äktenskapet med en ynklig man, men också fången i deras hus, som hon inte tillåts lämna under pjäsens förlopp. Inte konstigt att hon då börjar leka med pistoler. Fast, är Jörgen Tesman ynklig, eller är det Hedda som framställer honom sådan?

På scen kan man ana mönstren i rörelseschemana, som i hur Hedda Tesman inte tillåts lämna sitt hus, där det äkta paret nyss inflyttat. Olika konstellationer rör sig i allt snävare cirklar kring hennes allt mer uppjagade panik. Och hos henne existerar en del sexuell frustration och en del sexuell apati. Liksom en del drama queen med en del tragisk hjälte som kämpar för sin värdighet. Hon är bitter, egocentrisk, kategorisk, men också fyndig och spirituell. En Morrissey i ofrivillig klänning, en queer galjonsfigur. I mitten av pjäsen resonerar hon med det sexuella odjuret Brack, mannen med fler hållhakar än moraliska rättesnören.

HEDDA För det mesta verkar det som om jag hade talang för bara en enda sak här i världen.
BRACK Och vad är det, om jag törs fråga?
HEDDA Att dö av leda.

Kanske mer än kvinnosakskämpe är Ibsen på den svaga människans sida, hon – hen – som saknar auktoritet. Men det är kvinnorna som uttrycker de subversiva åsikterna, när Nora säger att det är fel på lagarna, eller när Fru Alving säger att lag och ordning ”är det som är orsaken till all olycka här i världen”.

Det är modet som är Ibsens främsta egenskap, det som ledsagar honom i egenskap av sanningssägare. Han tar itu med ämnen som för oss är ofattbart kontroversiella. Fram i ljuset med det bara! Men han är också ofattbar i sin misstro mot demokrati, med sina åsikter att majoriteten alltid har fel. Frågan är hur ironisk han är när han i En folkefiende låter Borgmästaren reagera på förslaget att låta folket få tillträde till nya idéer: ”Äh, allmänheten behöver inga nya idéer. Allmänheten mår bäst av de gamla, goda beprövade tankar den redan har.” I samma pjäs säger Doktor Stockmann: ”Minoriteten har alltid rätt”, en ganska infam utsaga när man beaktar den – i ljuset, så att säga.

I dessa dramer är barnen spöklika. Det är bara skräckfilmer som lyckas gestalta det kusliga hos barn i lika hög grad som Ibsen. Den dystra romantiken är tung i Frun från havet, möjligen något för tung – åtminstone tycker jag att den är den svagaste pjäsen i den här samlingen. I gengäld gjuter han liv i stel symbolik, kanske mest märkbart i fågeln på vinden i Vildanden. För den delen blir Ellida i Frun havet besläktad med dockhemmets Nora, i sin självuppoffrande strävan efter ärlighet. Hon lockas av det hemska, och även det är en mänsklig egenskap, att frivilligt välja faran.

Vill man veta mer om Ibsen räcker det med dessa två böcker. Dessa pjäser ger inblickar i hans psyke. Ibsen skriver ju maktspel, och det är fortfarande aktuellt. Tidigare i höst gav ju Natur & Kultur ut Ibsen på en timme, Katarina och Henrik Langes seriebok som gav en rudimentär introduktion till författaren. Det skulle vara intressant att jämföra den upplagan med den här: i en utopisk värld skulle väl åtminstone alla som läser den kortfattade versionen först ha stiftat bekantskap med de tolv pjäserna som här finns i lättillgänglig form. Men utopier har ingen plats i verkligheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.