Lokalpatriotism
förundrar mig. För mig har Cesare Paveses bittra formel gällt, att en hemort är
något man behöver bara för att ha något att längta bort ifrån. Därför har jag
aldrig förstått mig på alla skåningar jag har träffat som talat så varmt om sin
hemort. Som Malmöiterna, där Thomas Nydahl är en av dem, även om han är tydligt
med att påpeka att han lämnade staden för alltid i början av 80-talet.
Patriotismen finns förstås även i hans texter om staden Malmö, även om man kan
säga att det är en balanserad kärlek till hemstaden som exponeras.
När
Nydahl samlar sig för att skriva en självbiografi sker det med en bok med
titeln Ett barn är fött på Sevedsplan.
Självbiografiska berättelser, reflektioner och fragment om barndom och liv i
Malmö. Jag tar med hela titeln för att den indikerar något om bokens
spännvidd och ambition. För det är både en persons och en stads biografi, och
som alltid när det handlar om Nydahl gäller det att hålla två saker i huvudet
samtidigt.
Att
det är ett annat Malmö 1952, då Nydahl föds, och nu, det är väl en truism som
heter duga. Boken är indelad i två sektioner. Den första och avgjort längsta
heter ”Personligt (men politiskt)” och den andra heter ”Politiskt (men
personligt)”. Det är fyndigt: i första delen självbiografin, som berättas
icke-kronologiskt, och i andra delen reflektioner kring det nutida Malmö.
Nydahl
skriver om historisk segregering, som tidigare infattat klass, och som nu
infattar etnicitet. Det är grannlaga saker att skriva om, och det är inte svårt
att räkna ut att Nydahl fått mer än sin beskärda del av rasismanklagelser. Nu
är det inte integration i sig som är hans ärende – snarare tvärtom, då den
frågan har funnits i hans tidigare gärning, både som skriftställare och som
privatmänniska, med aktiva insatser för att underlätta för människor från andra kulturer. Det är ju kriminaliteten som sabbar livet för alla människor
som drabbas av den, direkt och indirekt.
Politikers
svek är en underlöpande tråd, som färgar texten allt rödare. Likaså vår tids
allt mer djupa förankring i den typ av förstörande förströelse. Vi förströr
oss? Vi förstör oss. Att uttrycka sådant är förstås djupt reaktionärt, men det
kan kvitta, för det spelar väl ingen roll om vi uppfattas som sådana? För den
delen kan det snarare ses som en merit att vara just reaktionär, om omvärldens
beteende blir allt mer storskaligt dumt. Konsumismens förödande effekter på
själslivet skriver han också om.
Barndomen
kommer till liv i fragmentarisk form, och det är ju så minnet fungerar, i
ofrivilliga doser. Insiktsfullt och känsligt får vi ta del av inslag som inte
förskönas, där undanflykter saknas: ”Om man använder barndomen som ett alibi
för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är
aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en
pusselbit till en förklaring.” Nej, man kan inte skylla ifrån sig.
Kan
man försonas med sitt förflutna? Nej, och jag uppfattar det inte heller som att
Nydahl inbillar sig det. Att återvända och gå i sina egna fotspår, vad hjälper
det? Här berättas öppenhjärtigt om besattheten i en klasskamrat, som han är
förälskad i från första klass och långt in i tonåren. Han bevakar hennes hus,
sittande på en cykel, och – ja, vem har inte gjort liknande saker? Kärleken gör
oss till stalkers, där man bara i efterhand kan se det löjliga i situationen.
Men poängen är att Nydahl inte ser det löjliga, och det finns inte heller något
löjligt i hans besatthet, bara något djupt mänskligt och förståeligt.
Om
mammans anorexi och Alzheimer skriver Nydahl öppet och känslosamt, likaså om de
egna depressionerna, om medicinering, alkoholism. Mamman, hur han förhöll sig
till hennes sjukdom, förblir ett dåligt samvete.
Så
i del två handlar det om samtids-Malmö, som han skrivit om i flera böcker under
2000-talet. Det kan kallas varningar. Att tro att det mångkulturella samhället
ska fungera är en naiv utopi, menar han. Nu är det alltså fundamentalisterna
och de kriminella han varnar för. Hur ska det då bli bättre? Med ett jämlikt
samhälle. Ett jämlikare samhälle? Ord
räcker inte – sorry, politiker, att vädja till oss att ”öppna våra hjärtan”
kommer inte att få någon hejd på rånen och dödsskjutningarna.
Nydahl
skriver med ett engagemang och inlevelse som är uppfriskande, och det är det
ena som gör honom läsvärd. Det andra är att han går till källorna – tar fram
statistik och sekundärlitteratur när det behövs, och inte för att blända oss
med versala Sanningar. Det är ett evidensbaserat reportage som avslutar boken. Han
har tidigare gjort avbön för en del ungdomliga irrfärder. Genom hela hans vuxna
liv går ett emfatiskt nej. Ett nej
till religionen. Ett nej till
ideologierna. Ett nej till
karriärismen.
Det
enda som duger då är konsten. Den väntar på oss, när vi är redo, och den skiter
i om vi är desillusionerade eller bittra eller bara allmänt sura. Den ger oss
sin mänsklighet, och kanske kan den återskapa något av det raserade mänskliga i
oss. Men det är vi solitära existenser som behöver konsten, som vänder oss dit.
Vi som inte bryr oss om status och konsumism och julpynt. Vi som har ett
fysiskt och psykiskt behov av tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.