Provins nr 4/2015

Årets sista nummer av Provins (4/2015) breddar medarbetarskaran till att inkludera icke-norrländska skribenter, som Petra Mölstad och Tove Folkesson. Mot det har jag inga invändningar, då temat till hälften handlar om de mindre städerna, där Johan Jönson gör återbesök i orterna kring Sundsvall, och spekulerar i vad som hade hänt om han – likt så många andra – hade stannat, hur hans liv hade tett sig då.

Om det som inte finns i ”mindre städer”, det är vad numret handlar om, den brist som i sig genererar en längtan bort. För den som inte nöjer sig med dessa ynka skärvor, för det är ju så att de flesta ändå stannar. När det var någon klassåterträff med min grundskoleklass från 27 km utanför Umeå såg jag med bestörtning att det var kanske 2-3 stycken, inklusive mig själv, som hade lämnat orten.

Sara Abdolli har gjort en originell och pigg omläsning av Sara Lidman. En läsning som trots att den till stor del lämnar Lidmans roman ändå lyckas visa dess användbarhet i dag. Ett annat aktuellt exempel ur numret är Ghaytath Almadhouns text om hur han hamnade i Boliden som flykting. Ur mötet med stelbent byråkrati och stelfrusna norrlänningar kryper en ömsint historia om värdighet och trots fram, där mänskligheten är en nåd och alltid existerar ”trots allt”.

Tove Folkesson framstår allt mer som en av de mer betydande författarna ”i sin generation”, vad nu sådant betyder. Hennes båda romaner är så udda inslag i den svenska samtidsprosan att jag knappt vet vad jag ska säga om dem: hon skriver obekvämt, med suverän blick för människan i relation till sin omgivning. I det här numret skriver hon om klass, och typiskt nog gör hon det med ett oväntat perspektiv, som synliggör något som sällan tas upp. Nämligen den skam som människor från en lägre samhällsklass erfar i kontakten med auktoriteter, en skam som förlängs även när hjälp ska mottas. Det är människor som skäms när de blir uppassade, som när de får städhjälp själva städar i förväg.

I numret finns också resonemang om dialekter, där Christine Bylund talar om en annan skam. Att både längta efter sin dialekt och skämmas för den, att göra allt för att bli kvitt den, men nostalgiskt sakna … det man aldrig riktigt haft. Lite som Alexander Mahmoud skriver om i sin nya bok, Mellan rummen, att inte känna tillhörighet i någon kultur. Det är priset en får betala om man till exempel lämnar hemorten, lämnar sin provins.

Provins, ordet, som ursprungligen betyder ”besegrad”, skriver John Swedenmark i sin dialekttext. Ja, så blir det också folkbildande att läsa Provins. En kunskap som är desto mer angenäm då den smygs in, utan att man tänker på det.