Proust och tecknen, Gilles Deleuze, Glänta produktion

Att det ska vara så svårt att läsa Gilles Deleuze. Tidigare har jag sträckläst, men känt på mig att det var olämpligt. Nu har jag sträckt ut läsningen över tid, tagit långa pauser mellan de olika kapitlen. Kanske en ännu olämpligare idé. Eller så är jag bara för dum.

Det är Proust och tecknen jag har långläst, ungefär så där som man långläser På spaning efter den tid som flytt, en bok – roman? romaner? – som aldrig lägger sig till rätta i en avslutad läsning, utan egentligen alltid är pågående. I sitt pågående. I Rikard Johanssons översättning. I signalröd formgivning, vilket antagligen är passande, då den Proustbok jag läste i somras, En sommar med Proust, var inbjudande grön. Den här är … inte lika inbjudande …

I Woody Allens geniala film Zelig drabbas den mänskliga kameleonten Leonard Zelig av sin sjuka för att han vid ett litterärt samtal låtsades ha läst Moby Dick. En passande referens, för en amerikan. En europé skulle nog ha valt Prousts roman, som aldrig har tillräckligt många läsare. Men det är ju lätt att ljuga ihop några floskler om dess innehåll. Till att börja med: lär dig kalla den för ”Spaningen”. Sedan kan du välja och vraka:

a)    Spaningen är en metafor.

b)    Spaningen är en spegel.

c)     Spaningen är en betraktelse över tiden.

d)    Spaningen är en betraktelse över svartsjukan.

e)    Spaningen är en betraktelse över konsten.

f)     Spaningen är en maskin. (Deleuze)

g)    Spaningen är en klänning. (Proust)

I DN recenserades i höstas den nya James Bond-filmen, där en av karaktärerna heter Madeleine Swann, med hänvisningen att det var ”en höglitterär blinkning till Marcel Prousts klassiska romansvit om minne och melankoli”, men så skulle bara en dålig Zelig uttrycka sig, och genast bli avslöjad. Minne och melankoli, nä.

I ett glimrande förord skriver Anders Johansson fint om Deleuzes metod, och Johansson har sedan länge visat sig kunna navigera mellan det lätta och det svåra. En av insikterna som vi måste bli medvetna om är hur varje författare skapar sin läsare, i så måtto att du måste lära dig läsa (på nytt) inför varje riktig författares verk.

Vi kunde ta vilken som helst av de ovanstående påståendena om Prousts roman (a-g) och låta det utgöra en portal, en kapitelrubrik. Och bygga vidare: bland mycket annat liknar Deleuze Spaningen vid ett spindelnät … För att inte tala om vad romanen säger om lögnen, om falskspelet, om maskerna. Och så vidare.  

Deleuzes idé är att subjektet tolkar objektet. Spaningen tolkar sin läsare, och det är en tolkning som är ett passivt arbete, inte aktivt. Deleuze vänder på verkets premisser, och ger sig in i det paradoxala tänkandet. Det är befriande, men ibland också frustrerande, och – för den här läsaren – svårt. Eller så är jag bara för dum. För det låter bekant, detta att vi ska ”tyda tecknen”. Proust är förfaren i den konsten, men som alla starka röster duperar och manipulerar han sin läsare. Speciellt i en roman som är så full av hemligheter, koder, dubbelhet, ambiguitet. Tyvärr ägnar Deleuze stilen bara ett frustrerande kort kapitel, med ett ofullständigt resonemang om Proust ”icke-stil”.

Som bekant är det två tider som råder i Spaningen. Den som är borta och aldrig kan återskapas, och den pågående, alltså nuet. Proust vill ju diskutera vad vi gör av vår tid, när varaktigheten inte finns. Bara så blir Prousts nostalgi förståelig. Fast jag är inte helt säker på att jag delar hans uppfattning om de ofrivilliga minnena, och frågan är om det ens är så de ska uppfattas. För det vi gör, det gör vi av en viss anledning. De händelsekedjor som sätts igång av exempelvis dofter, smaker, det är en process som sätter igång dess följd. Varför väljer vi en viss kaka, en viss dryck. Hjärnan ligger steget före minnet, vet vad som behöver triggas igång.

Allt resonemang hos Deleuze går tillbaka till tecknen. Han lösgör sig från sin egen teori medan han skriver. I bataljen mellan konsten och livet vinner alltid konsten, för det är genom den som verkligheten görs begriplig. Konsten låter oss se världen i hela dess vidd – hela dess prakt, om du så vill, eller hela dess uselhet. Deleuze uttrycker det här både vackrare och klarare: ”Ett verks egentliga tema är alltså inte det behandlade ämnet, som är medvetet valt och flyter ihop med det som orden betecknar, utan snarare omedvetna teman, ofrivilliga arketyper från vilka orden, men också färgerna och ljuden, får mening och liv. Konsten är en verklig omvandling av materien.” Så fungerar den här boken ofta, att du stöter på uppfattningar du vill pröva, sätta i arbete, undersöka dess giltighet i praktisk bemärkelse.

Att läsa i etapper är alltså inte heller något att rekommendera. Men jag låter texten sippra in i de mindre doserna, och då ser jag hur tecknen är kopplade till lögnen. Att ljuga är att studera minneskonstens uppbyggnad, och hela Prousts roman är kopplad till och är uppbyggd på lögner. Inte minst detta att ljuga för sig själv, som Marcel tvingar sig själv att göra.

Ett av de otaliga nöjena med Spaningen är också Prousts cynism, när han klär av sin samtids fördumning. Att läsa innebär också att lära sig hantera den dubbla läsningen, där texten är ett spår, och intrigen ett annat. Nyckeln finns i lärandet, menar Deleuze, att vi helt enkelt måste genomskåda de schematiska uppfattningarna om dess innehåll. I romanen finns investerat ett tänkande bortom det möjligas gräns. Att tänka betyder för Deleuze att skapa.

Det viktiga ligger i transcendensen, även om Deleuze avstår från det ordet. Men tänkandet måste övergå i något annat, något som inte är immanent, för att använda ett ord han faktiskt använder. Att låta tecknet övergå i tanken, i idén, vilket betyder att låta filosofin övergå i konst. Och konst är transcendental, och måste behandla just det där som inte finns.

Vad hittar då Deleuze hos Proust? Jo, en estetik som strävar mot denna högre verklighet. Som läsare måste du bli följsam, lyda det enskilda konstverkets väsen. Det låter lättare än det är, för det är bara allt för bekvämt att lära sig läsa en viss författare, vi kan kalla honom Kafka eller henne Lispector, och tro att du har knäckt koden. Men koden skiftar! I Kafkas fall ska du helt avstå från tolkning, och i Prousts fall ska du inte göra annat än tolka(s). Strikt talat: du läser Kafka, du läses av Proust. Och med Lispector – något helt annat …

I dynamiken mellan det skapade och det som skapas, där ligger lockelsen i Spaningen. I det som finns på förhand och i det successiva. En upptäckt? Nä, säger Deleuze, för det är bara en förenkling att förlita sig på diagnoser (sammanställningar av symtom eller fakta), och likaså på synteser. Att läsa Spaningen kan bara göras av den som förnekar mallar och allmän tillämpning. Du måste läsa som en konstnär för att få behållning av Proust: ”Men det handlar inte endast om effekter på andra. Konstverket producerar i sig själv och på sig själv sina egna effekter som det fyller sig med och livnär sig på: det livnär sig på sanningar som det ger upphov till.”

Och spindelnätet? Det är i sin konklusion, som alltså blir något av en paradox för den Deleuze som skyggar för syntes och fixerade sanningar, som han når fram till resonemanget med berättaren som spindeln som väver det nät där tecknen orsakar de vibrationer vi som läsare erfar. När vi sitter fast i nätet, i alla fall om vi är lika dumma som jag är.  

Som sagt, det är lätt att känna sig dum när man läser Gilles Deleuze, eller om det bara är jag. Men jag är tacksam för att han tar sig an Proust, och jag är tacksam över Rikard Johanssons översättning, som antagligen är trogen en del av de kryptiska inslagen, samt tautologierna (”anledningen till varför”). Att det i år har utkommit två böcker om Proust på svenska är förstås också i sig en anledning till jubel.