Ord & Bild Nr 4 2015

”80-talet är inte alls kul”. Så skrev den tonåriga Marit Kapla i sin dagbok när det begav sig, och eftersom jag själv var tonåring under 80-talet kan jag bara instämma. Det var ett rent helvete. Margaret Thatcher. Mutually Assured Destruction. Pernilla Wahlgren. Ord & Bild har tema 1980-tal i sitt sista nummer för året (Nr 4 2015).

Det är en ovanlig metod Kapla använder, där dagbokscitaten speglar hur hennes filmsmak växer fram och blir allt mer sofistikerad. Hennes utgångspunkt är en kritisk läsning av en av decenniets mest emblematiska filmer, Wim Wenders Himmel över Berlin. Hon jämför med sina filmerfarenheter från ungdomen, då hon inte hade den kritiska kompetensen att genomskåda den manliga blicken (Laura Mulveys term från 70-talet). Alltså är det en sunkig film ur den aspekten, och detsamma kan givetvis säga om en hel del andra 80-talsfilmer.

Det är en av flera pigga och roliga texter från numret. Nina Lekander går också i minnesallén, och river upp en del gamla sår från tiden. En tid hon ändå i viss mån var med om att forma, bland annat som översättare av Kathy Ackers böcker, som jag minns att jag var rätt begeistrad i en period. Åtminstone tyckte jag de var roligare än Bukowski. Lekanders text är lekfullt skriven, men med viss smärta, över att allt ändå inte kunde bli så som hon hade förväntat sig eller hoppats. Också det går att instämma i – fast å andra sidan var 80-talet så djävligt att vad som helst kan duga som ersättning.

Det man blir varse nu i backspegeln är hur avlägset det har blivit, trots att det inte är mer än ett trettiotal år sedan. Mycket av 80-talets litteratur är mer främmande och gammalmodig än det som skapades i början av århundradet. För att inte tala om popmusiken, som befinner sig i en helt egen tidszon, och låter konstigare än 60- och 70-talets musik, som i högre utsträckning fortfarande är lyssningsbar.

De gulliga svartvita fotoserierna från Stockholm och Göteborg förstärker främlingskänslan, att den tiden är död för evigt, som i Shelleys korta dikt:

Vår tid, min vän, är över nu

Och döda våra drömmar!

   Vi ensamma står

   Vid deras bår;

Blott bleka skuggor återstår

Av allt vi drömde, jag och du,

   Till döds i livets strömmar.

Bort, våg för våg, drar våra år

Och sakta tystnar bruset;

   Allt från oss far,

   Men vi blir kvar

Likt gravar över det som var

Vårt hopp, vår skräck; allting förgår

   I bleka morgonljuset.

(Översättning Gunnar Harding.)

Numret inleds förresten med foton från Johan Zetterquists lugubra utställning ”Kill the poor eat the rich”, som jag såg i Göteborg i somras. Jag vet inte om jag tycker att den var obehagligt bra, eller bara obehaglig. Den gjorde i vilket fall mycket mer än de flesta konstinstallationer brukar göra – ett intryck.

Recensionsdelen behåller 80-talstemat, där Elise Ingvarsson skriver kort men bra om bland annat Åsa Nelvins Gattet, en av skatterna i svensk poesi. Jag recenserar Stephen Kings bästa 80-talsroman, Jurtjyrkogården. Där hittar jag en lite oväntad koppling mellan King och Drottningens juvelsmycke.