Baggböleri, Freke Räihä, Smockadoll

Baggböle är en liten by precis intill Umeå. Man kan köpa goda våfflor där. Det är en av ytterst få orter som har gett upphov till ett verb i det svenska språket. På 1800-talet var ”att baggböla” synonymt med att avverka skogen olovandes, och de flesta känner nog till det fortfarande, baggböleri.

Vilket nu är titeln på Freke Räihäs nya diktbok. Baggböleri. Räihä hör till de knasigaste svenska poeterna, men här har han skrivit sin kanske mest konventionella bok hittills. Det är fortfarande konceptuellt, men nu på ett någorlunda mer begripligt vis. Han utgår från konflikten 1924-1931, Lossman-Ekträsk, en lockout som hör till de mest långlivade i svensk arbetarhistoria. Räihä kopplar in nutidens konflikter till historien, med papperslösa flyktingar som rör sig i intrigens kulisser.

Räihä skriver en skev och kärv poesi, som lutar betänkligt åt det vänstra, sinistra hållet. Det är en osmidig dikt som inte bryr sig om att vara till lags, en dikt som inte ställer sig in eller bjuder upp läsaren till dans av det lustigare slaget. Snarare är det en anti-estetik som dikterar villkoren. En estetik som passar fint med Håkan Eklunds svärtade teckningar, som ledsagar dikterna.

Parallellt med ett slags diffust händelseförlopp, delvis redovisat i dialoger med olika maktutövare, finns ordlistor, där det råder viss oklarhet i dess funktion. Förvisso, skeendet ska förankras i det västerbottniska, men det ser lite kryptiskt ut med att potatis sägs heta ”potät”, när det rimliga borde vara ”pären”. I viss mån blir jag lite beklämd av ordlistan, som mest befäster exotiseringen av det norrländska, ni vet, stället där man pratar eljest, äter eljest (paltn), beter sig eljest.

I boken finns ett skratt som bottnar i förtvivlan, och som får det hela att lägga sig inte allt för långt de lugubra och osmakliga stämningarna i Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Nä, här saknas väl sadismen, nazismen, incesten, kannibalismen – åtminstone av den bokstavliga varianten. Men läses Teratologen symboliskt, finns det ett liknande spår i Räihäs bok. Skövlandet och plundrandet av både mark och människa. Där arbetaren är obefintlig inför arbetsköparen.

Bakgrunden till lockouten tecknas dock nödtorftigt, och man blir inte riktigt klok på dess orsaker eller konsekvenser. Det blir en konflikt av det abstraktare slaget. Ändå sägs det en del om ett svenskt kolonialistiskt arv i sitt eget hemland – både då och nu. Och däri ligger bokens styrka, hur dåtid och nutid rör sig in i varandra, kommunicerar med varandra. Dåtidens länsman agerar lika inkompetent som nutidens poliskonstaplar. Kling och klang låter det om dem, genom evigheten.

Att arbetets villkor är en fråga om överlevnad – den bokstavliga överlevnaden – blir också tydligt i Räihäs bok. ”Först maten, och sen moralen”, som det heter hos Brecht. Här:

”Jag:

Min familj svälter.

Löneadministratören:

På grund av ett missöde utanför vår kontroll

kan jag endast hänvisa vidare.

Jag:

Du tvingar min knutna hand ur fickan.

Jag tänker äta om jag så måste stjäla.”

Freke Räihä skriver i traditionen arbetarlitteratur, en genre som fått visst uppsving i Sverige på senare år, men han gör det helt klart utifrån ett nytt perspektiv, och som sagt, i en ny estetik. En estetik som väljer bort förenklingen och det versala budskapet. Det här är definitivt en av de bättre böckerna i den här genren.