1 nov. 2015

Samlade dikter I-II, Gunnar Ekelöf, Atlantis


Om jag finge reducera den svenska poesins historia till tre väsentliga namn skulle jag stanna vid Stagnelius, Södergran och Ekelöf. Att därför nu Svenska Akademien ger ut i sin serie ”Svenska klassiker” Gunnar Ekelöfs Samlade dikter i två volymer, det är fantastiskt kul. Det är en utgåva som polemiserar mot den tidigare standardserien, redigerad av Reidar Ekner i början av 90-talet, genom att konsekvent föredra originalutgåvornas text.

Därför ignoreras senare ändringar av Ekelöf, den notoriske omskrivaren, och likaså ger de här två böckerna endast plats för de fjorton diktsamlingar som Ekelöf själv utgav. Att det blir två tunga böcker ändå, med den omfattande kommentarsdelen, är väl oundvikligt. Det har sedan tidigare gått att läsa Ekelöf i pocket, och så småningom lär också den här utgåvan finnas i den formen. För är det nödvändigt med kommentarerna? Ja, det går ju att läsa honom utan dem, men vill man förstå – vad nu ett sådant ord har med saken att göra – då är de oundgängliga. Det är också kul att se originalomslagen till böckerna, samt upplysningen om upplagans storlek. Att de på 60-talet rutinmässigt trycktes i 5 320 exemplar kan få en att undra hur många som i dagsläget trycks av, säg Johan Jönsons böcker. Non serviam trycktes endast i 1 650 exemplar: en av dem har jag. 


Även om jag var trött på Ekelöf redan innan jag hade börjat läsa honom är det en författare jag aldrig blir färdig med. Han är både spontan och efterklok, och det finns något hos honom som gör honom tillgänglig även när han är som mest intrikat, att det går att spåra fram både busfröet och bildningsmönstergossen. Han har lika nära till fjanteriet som till allvaret.

Men nu låter det som att jag docerar, och frågan är om det är mitt fel eller om det ligger i ämnets natur, om Ekelöf mer än någon annan poet inbjuder till sådant ofog. Anders Olsson har skrivit ett långt förord (förorden till den här serien blir längre och längre), och han hör förstås till en av alla dessa som sedan tidigare skrivit (mycket (och bra)) om Ekelöf.

Hos Olsson blir Ekelöf en ”skrotkonstnär”, en samplare av annat stoff. Vilket inte betyder att avfärda honom som en efterföljare, för grejen är ju vad som görs av materialet. Björk är också i så fall av samma skrot och korn, när hon på ”Vulnicura” tar hjälp av bråte från Arca och The Haxan Cloak. Inte för att Ekelöf skulle nöjt sig med någon definition. Han ägde undflyendets natur, var lika obekväm med etiketten narr som elitist, och var väl folklig som enstöringen, och vantrivdes i alla läger och i alla sammanhang.

Så nä, det går inte att nagla fast honom eller hans särart, han är fri. Inte heller kan han annekteras av några ideologier, och inte fan är socialdemokrat, som Malte Persson tydligt visade i en Fokus-krönika från september i år, och hur orimligt det är att Göran Persson ens vågar citera honom. Han var inte ens svensk. Han skriver om ensamhetstillståndet. Och ändå – ändå är det så lockande att gå med i Ekelöfsrörelsen, att inför hans dikter bli ett fan. När jag pluggade litteraturhistoria inbjöds vi på b-nivån att närvara på Anders Mortensens seminarium för doktoranderna om dikten ”Non serviam”, om vi var ”Ekelöf-diggare”, som vår lärare sa lite dovt leende. Förvånande nog var det bara jag som var det bland b-kursarna. Fler borde bli Ekelöf-diggare, även om han ju aldrig blir demokratisk eller folklig: ”Och ändå finns den största hemligheten / annorstädes bevarad / alltid annorstädes –”.     

Ekelöf var trasig, och kanske ska den som läser honom dela något av den trasigheten. Man kan fly från mycket, men sig själv, nä, kanske allra minst sig själv. I Olof Lagercrantz biografi om honom, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, berättades om att Ekelöf ständigt bar keps inomhus, att det fick honom att likna någon som alltid var på väg någonstans bort, som aldrig var fullständigt närvarande eller kvar, alltid redo att ge sig av. På något sätt säger det mig mer om honom än diktanalyserna kan göra, även när de är så precisa som exempelvis Olssons är här, när han lägger ut texten kring den erotiska mystiken i diwan-diktningen på 60-talet. Och det är svårt att inte dela Olssons slutsatser: ”Ingen kunde vara så hänsynslöst och underbart självupptagen som Ekelöf, och ingen kunde vara så intim med det främmande.”

Trasigheten förstärks genom de fyra essäerna som kuriöst nog bildar appendix nummer två till den andra boken. För även om som sagt en del dikter saknas finns ett relativt utförligt urval dikter som Ekelöf tillfogade senare upplagor av tidiga diktsamlingar. Essäerna motiveras möjligen av att de bildar Ekelöfs estetiska programförklaringar, det närmaste en poetik han kom, om man inte ser det successiva diktskrivandet som tillräckliga i sin estetik. ”En outsiders väg” inleds ju med den tydligast tänkbara förklaringen: ”Många människor är födda i brist och få i överflöd. De förra avundas de senare och de senare vill inte byta.” Annars är det påtagligt, för att inte säga suspekt, att han känner sig så föranledd att ta avstånd från T.S. Eliot.

Vad kan man då lära sig av Ekelöf? Att alla vägar bär dit, det visste jag ju sedan innan. Det är fortfarande så att ”Eufori” är kanske den enskilt bästa dikten på svenska: den är så enkel, så omedelbar. Det är en så förtrollande bra dikt, bara. Den får också ytterligare resonans genom den något senare skrivna ”Resenär”, där två korta fyraradiga strofer både komprimerar och utvecklar tematiken från den äldre dikten. Men här finns många favoritdikter, både nya och gamla. I Om hösten finns en svit om sömnlöshet som jag nog inte fastnat för tidigare.

Men favoritdikt: det är ju ett vanskligt begrepp, för i varje bok finns något att fastna för, en ny dikt som går rätt in i mig. Ja, till och med i böcker som jag är relativt sval inför, som Strountes och En Mölna-elegi. Inledningen till Strountes, ”Arsione”, skriver Olsson fint om i förordet (han har skrivit fint om den förut). Det märkliga är den där kontakten, det som jag kallar ”går rätt in i mig”, vilket ju bara låter flummigt. Det är ett under.       

Det kan vara värt att påminna sig om hur rolig Ekelöf ofta är, och att han väl är det genom hela sin karriär. Mer än skojfrisk handlar det om en ren livskänsla, en dödstrotsande positiv energi som skär genom självförakt och misär och deppighet. Att han skriver i så många stilar kunde ge ett splittrat intryck, men jag tror att det är den positiva energin som håller ihop det hela. Hellre än utveckling och förnyelse rör det sig om kontinuitet och konsekvens. Och tramset bärs av allvar, även när han ikläder sig Prometheus-rollen, bara för att finna att det är en neslig tofsmes som hackar på hans lever.

Det går ändå att följa ett spår här, hur Ekelöf på ett sätt rör sig från ungdomlig romantik, via mellanårens … ja, experiment, språkliga laborationer, gytter … till ålderdomens romantik. Det är ändå en mänsklig rörelse, där Ekelöf under det sena 60-talet blir en förlöst kärlekspoet, och att det i de tre sista diktsamlingarna finns åtskilligt av en förnyad romantik. Det är dumt att förminska, för alla är något mer än de fördomar de alstrar, de förutfattade meningarna som behäftar deras alster. 

Man kan fråga sig om det är modernism eller tradition. En gagnlös fråga. Skriver han prosadikt är den i sig obekväm med formen, tar andra vägar. Den långa gungande rytmen hittar han fram till redan i sin tredje bok, ”Sorgen och stjärnan”, med den tiosidiga ”Sångarens sång”, en helt fantastisk växelsång om drömmarna och själen och om ”vemod, det mildaste modet”. En dikt som speglas av den senare och kanske ännu mäktigare ”Samothrake”, för han gör ofta så, ägnar sig åt spegling, dubblering. Han skriver om den mordiska verkligheten, om drömmen som det enda vi har, om drömmen som halmstrået, som spindelväven. Han stelnar aldrig i någon färdig form; de bästa författarna är just organiska, söker sig mot nya vägar hela tiden.

Det är också spännande att avtäcka de spår Ekelöf har satt. Olsson nämner några få namn i sin genomgång, men det går att fortsätta i all oändlighet med exempel på hur både teknik, tematik och inställning till diktskrivande har tagits över av kommande generationer svenska poeter. Som Öijer, där det ibland vid läsningen av åtminstone Ekelöfs två första böcker känns som att det är skrivet av just Bruno K. Öijer: ”Sakta växer hår och naglar in i tystnaden. / Dörrens läppar är stängda för omvända världen. / Ingen blixt är hemma under drömmens ögonlock, / Men nattens åska går i det fördolda.”

Så blir Ekelöf blodgivare mer än vampyr, och som läsare kan man bara vara tacksam över detta bidrag, och bara fortsätta och fortsätta läsa hans häpnadsväckande dikter. Och faktiskt ofrånkomliga dikter, att de är så viktiga att det är en blunder att förbigå dem.

Så varför då för mig Stagnelius, Södergran, Ekelöf …? Det är egentligen den lättaste av frågor. Det blev så. Orden tar sig ju rätt in. Om du uppfattar det som vagt eller flummigt, då är det inget jag kan göra något åt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.