Med
den prisbelönta Trilogin har Jon
Fosse skapat ett av 2000-talets mest fascinerande romanprojekt i Norden. Det är
en okuvligt bra roman.
Marguerite
Duras svarade en gång ilskt på frågan vad man lär sig av att läsa hennes böcker:
”Man lär sig att läsa”. Så enkelt är det ju, att egentligen lär du dig bara
detta, att bli bättre på att läsa. Och själv kan jag aldrig svara på dumma
frågor om ”favoritböcker” eller vad jag har för ”smak”.
Inte
trodde jag heller att jag skulle gilla Jon Fosses Trilogin, som nu utkommer i Urban Anderssons översättning. Tre
romaner publicerade mellan 2007 och 2014, som för några veckor sedan fick
Nordiska Rådets litteraturpris. Den här typen av skenbart enkla berättelser med
kopplingar till Bibeln och som kräver att den allegoriska tolkningsapparaten
finjusteras, nä …
Men
så fel jag hade! Ännu en av läsningens lärdomar: motbevisningen av de
förutfattade meningarna. Jag blir helt förtrollad av berättelsen om det
utstötta paret Asle och Alida som genom hela första romanen, Sömnlösa, går gata upp och gata ned i
Bjørgvin (Bergen) för att få rum för natten, där sonen Sigvald ska födas.
I
andra boken, Olavs drömmar, byter
Asle namn – anledningen antyds i den tidigare romanen – och köper ett armband
till Alida, som här heter Åsta. Och i den avslutande delen, Kvällning, berättar dottern Ales om sin
mamma Alidas kamp för att överleva som ensamstående mamma.
Som
synes: inte mycket händer. Eller, jo, en dramatisk sak, som inte kan avslöjas
här, men som får helt avgörande betydelse för fortsättningen. Något som också
blir avgörande för mitt engagemang i deras öden. Asle och Alida hör hädanefter
till de fiktiva karaktärer som gjort oförglömliga intryck på mig som läsare.
Fosse
har använt den medeltida balladen ”Draumkvede” som inspiration, där Olav i en
dvala som varar från julafton till trettondagen tar sig ned i dödsriket. Men
berättelsen pendlar mellan religiös visionär dikt och deckare.
Att
säga att något är förtätat är en kliché, och det måste ges en ny betydelse
varje gång. Fosses språk är så korthugget att det får Hemingway att framstå som
en adjektivrik och mångordig författare. Ur det lakoniska språket växer en
berättelse fram, om lojalitet, medkänsla, överlevnad, försoning, men framför
allt om kärlek. Det är långt ifrån någon idyllisk historia.
I
gengäld får vi en komprimerad berättarform – trilogin inryms på knappt 200
sidor – med mycket spelrum åt egna reflektioner. Karaktärerna blir till levande
människor. Fosse skapar en ny berättarteknik, med hjälp av upprepningar,
omtagningar och variationer. Små förskjutningar som ger hisnande perspektiv.
Ord som ”storartat” och ”makalöst” känns för en gångs skull futtiga när man ska
ge ett omdöme.
Det
här är så annorlunda berättat, och då påminns man som läsare av det där
speciella som uppstår när du ställs inför något nytt. Det är så förunderligt
bra, bara, och du blir påmind om Duras ord vad läsningen leder fram till. Det
går inte att förmedla ditt intryck, och jag vet bara att jag aldrig kommer att
glömma Asle och Alida.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 28/11 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.