En
tunn diktbok av ökände italienske regissören Pasolini utgör en fingervisning mot
ett relativt outforskat författarskap. Hans poesi är vacker, ren och vital.
Pier
Paolo Pasolini var en central kulturell gestalt i Europa under 60- och
70-talet. Ökänd för sina delvis oerhört utmanande filmer, men också Nobelpristippad
författare och samhällsdebattör. I slutet av oktober 1975 var han i Stockholm
med anledning av översättningen av diktsamlingen Gramscis aska. I går var det fyrtio år sedan han mördades vid
stranden Ostia utanför Rom.
Nu
utkommer Jag, askans sångare, i
översättning av Carl Henrik Svenstedt, en långdikt som skrevs i mitten av
60-talet, som ersättning för en utebliven intervju med en amerikansk
journalist. Det är en självbiografi i miniatyr, omisskänneligt skriven i den
essäliknande lyriska stil Pasolini odlade som poet.
Han
återger familjebakgrunden, uppväxten och den skola han instiftade tillsammans
med mamman, för att odla den friulanska dialekten (skolan finns fortfarande).
Brodern mördades i slutskedet av andra världskriget, och Pasolini levde tätt
med sin mamma, något som är tydligt också i Abel Ferraras film Pasolini från 2014, där Willem Dafoe
spelar författaren.
I
dikten är Pasolini ömsom fåfäng, ömsom självironisk. Han skriver om den
fattigdom som möter honom och modern när de flyttar till Rom, och den
förhatlige fadern som anländer något senare, som ett vrak efter andra
världskriget. Fadern var fascist, sonen skulle bli marxist.
Relativt
utförligt skriver han om sin misstänksamhet mot makten i Italien under den här
tiden, om sin misstro mot polisen. Den grekiska tragedin bildar fond när han
formulerar sitt ursinne kring politiken. Han hade tidigare filmat Sofokles Kung Oidipus, och skulle strax efter
intervjudikten göra Euripides Medea
med Maria Callas i en helt makalös rollprestation.
Vår
definition av en intellektuell som någon som tänker fritt stämmer ypperligt in
på Pasolini. Han tänkte dessutom oftast annorlunda, det vill säga att han gav
nya perspektiv och infallsvinklar. Är det något vi saknar nu är det sådana
självständiga och modiga individer.
Pasolini
levde ett farligt liv som uttalad homosexuell, där han nattetid sökte sexuella
kontakter. I dikten benämner han det som ”den där saken”, något ”som förr eller
senare kommer att ta död på mig”. Det är tydligt att våldet i hans filmer har
en privat förankring. Här nöjer han sig med att återge ett synopsis till Teorema, som han gjorde några år senare
med Terence Stamp i huvudrollen.
Ett
farligt och skitigt liv, ja, men det paradoxala är att hans poesi är så vacker
och ren. Här utmynnar det i en rörelse från det skrivna till det levda, att det
trots allt är handlingen som definierar människan: ”Livets handlingar ska
endast kommuniceras som poesi, / och då är det de som är poesi, / eftersom, det
säger jag dig en gång till, det finns ingen annan poesi / än den verkliga
handlingen.”
Den
som är nyfiken på en av 1900-talets mest fascinerande intellektuella figurer
får med den här boken en utmärkt introduktion. Den ger kanske inga bastanta
nycklar till konstnärskapet, men det är helt klart en påminnelse om att vi
fortfarande har saker att lära av hans vitala poesi.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 3/11 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.