När
den italienske författaren Italo Calvino på 80-talet fick i uppdrag att hålla
sex föreläsningar på Harvard University gav han dem rubriker utifrån sina
litterära ideal. Lätthet. Snabbhet. Exakthet. Synlighet. Mångfald. Tyvärr avled
han innan han hann skriva klart den sjätte, som skulle ha hetat Följdriktighet.
På
svenska blev det Sex punkter inför nästa
årtusende, och det är den bästa bok om litteratur jag någonsin läst. Jag
tror ingen svensk nutidsförfattare har läst den mer noggrant än Jonas Hassen
Khemiri, att döma av hur hans författarskap har utvecklat sig.
Den
färg jag skulle vilja ge den svenska samtidsromanen är grå. Där finns undantag,
författare med fler färger på sin palett, med en generösare inställning till
begrepp som sanning, författare som liksom Calvino är lojala med fantasin. Med
sin andra roman Montecore upprepar
Khemiri rentav ett trick från Calvinos Om
en vinternatt en resande, nämligen ett läsartilltal riktat mot dig i
bokhandeln, där du är i begrepp att köpa den aktuella boken. Författaren
uppmanar dig bokstavligen att göra detta.
Lättheten
illustreras i det språk vi för enkelhetens skull kan benämna ”khemiriska”, en
variant av svenska, med inslag av arabiska, franska, samt engelska (hiphop-glosor).
I debutromanen Ett öga rött duperade
Khemiri de flesta av kritikerna med något som uppfattades som ”Rinkebysvenska”.
En svensklärare tog sig tiden att rödmarkera alla språkfelen och skickade det
korrigerade exemplaret till Khemiri med en tillrättavisning: ”så här skulle du
egentligen ha skrivit din bok”.
Där
tyngd annars förespråkas kan det ha legat Khemiri i fatet när han väljer
lättheten. Att han skriver för flyhänt, att det ser ut att gå för geschwint.
Men jag är på Calvinos sida, där han menar att lättheten är förbunden med precision.
För Khemiri handlar språket om närvaro, att etablera kontakt med läsaren, en
önskan om att dela erfarenheter.
I
sin nya roman Allt jag inte minns är
det snabbheten som dominerar, nutidens hårdare uppskruvade tempo. Romanens
huvudperson Samuel är död, en författare gör ett försök att skapa sammanhang
och förstå vad som hänt. Författaren delar många egenskaper med Jonas Hassen
Khemiri, men förblir en anonym figur. Vi hinner inte heller komma Samuel nära,
när olika personer återger sina allt mer opålitliga minnen.
Kanske
blir det svårare och svårare att minnas när tempot höjs, när sanningen är något
som omformas utifrån vem som berättar. I Allt
jag inte minns blir läsupplevelsen som att lägga ett pussel där några bitar
saknas, och frustrerande nog vet du inte ens om det är viktiga bitar. Det är
livet, inser du snopet, det där att aldrig få pusslet att bli färdigt. Då blir
Khemiris roman en autentisk upplevelse.
Den
exakthet som en roman kan erbjuda när tillvaron saknar styrsel, det är något
som Montecore. En unik tiger då kan åskådliggöra.
Redan med denna sin andra roman gör Khemiri något radikalt med
berättartekniken, i ett fadersporträtt som blir allt mer opålitligt.
Författaren tävlar med pappans vän Kadir om den korrekta versionen.
Allra
svårast blir det att minnas om du är villig att lura dig själv. Kanske för att
minnet är just så formbart, att det anpassar sig efter dina önskningar. Jag
läser Montecore som Khemiris klart
bästa roman, genom att den förnyar den biografiska genren med hjälp av finess,
där en paradoxal exakthet blir intrycket när de allt mer opålitliga minnena
hopar sig. Hela boken må vara fantasi, men det blir samtidigt en av de mest
realistiska biografier jag har läst.
Parallellt
med sina fyra romaner har Khemiri arbetat som dramatiker, en genre som ger
tillfälle att utöva den synlighet Calvino förespråkar. Totalt har han skrivit
sex pjäser, den senaste, ”≈[ungefär lika med]”, spelas fortfarande på Dramaten.
Synlighet
hör också ihop med författaren som samhällsdebattör. Den debattartikel riktad
till dåvarande justitieminister Beatrice Ask, ”Bästa Beatrice”, som Khemiri
publicerade i DN 13/3 2013 har blivit en av de mest lästa och delade svenska nyhetsartiklarna
under 2000-talet. Men det är i sina fiktiva verk han mest aktivt bedriver sin
samhällskritik, en kritik som skär rätt in i den svenska självgodheten.
För
vi är generellt duktiga på att hylla mångfald, så länge vi själva får definiera
vad mångfalden ska innehålla. I sin näst senaste roman, den korta och intensivt
skrivna Jag ringer mina bröder,
gestaltar Khemiri en känsla. Han gör det helt övertygande: hur det är att vara
mörkhyad, att bli misstänkliggjord och anses skyldig tills motsatsen bevisats.
Alltså
samma sak som han tar upp i brevet till Beatrice Ask. I romanen återskapas den
atmosfär som rådde efter Tranåsbombarens dåd på Drottninggatan i december 2010.
Khemiri vädjar mot förståelsen, utan att välja för det svåra, genom att visa
hur behovet av förståelse är som störst när dådet är som värst.
Calvinos
avslutande text om följdriktighet blev aldrig skriven. För Jonas Hassen Khemiri
räknar jag dock just följdriktigheten som hans storhet som författare. Det är
en fråga om ett konsekvent förhållningssätt till sitt material.
Han
lyckas spegla samhället. En viss typ av författare som ofta blir prisnominerade
kallas av missunnsamma kolleger för världsfrånvända ”skönandar”. Inget kunde
vara felaktigare i Khemiris fall. Den samhällsskildring som vi blir varse
avböjer förenklingen, och visar med emfas att det går att kombinera lätthet med
allvar. Jag är övertygad om att det är just som samhällsskildrare Khemiri
kommer att förbli en av Sveriges mest lästa författare över en oöverskådlig tid
framåt.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 20/11 2015)
Hej,
SvaraRaderaatt Lars Noréns "Fragment" inte ens nominerades är skandalöst. Men vad kan man vänta sig...