Med
sin sista bok upprätthåller Göran Hägg sin kärlek till Italien, i porträttet av
författaren Gabriele d’Annunzio. Det är en faktaspäckad bok, som kunde växla
fokus från referat till analys lite oftare.
Gabriele
d’Annunzio? Det är inte någon av litteraturhistoriens centrala gestalter Göran
Hägg väljer som föremål för det som skulle bli hans sista bok, D’Annunzio. Dekadent diktare, krigare och
diktator. Kring sekelskiftet uppburen poet och romanförfattare som
inspirerade så skilda författarpersonligheter som Strindberg och Proust, men i
dag relativt bortglömd.
Dock
inte i hemlandet Italien, där nya utgåvor av böckerna ständigt utkommer, liksom
en rik flora av sekundärlitteratur. Redan titeln på Häggs bok ger inblick i vad
vi har att vänta: sex och politik, för att uttrycka det kortfattat.
I
den mån d’Annunzio är känd är det kanske för att han invaderade staden Fiume,
och där inrättade en syndikalistisk regim. Han bråkade med Mussolini, som
möjligen iscensatte ett misslyckat mordförsök för att oskadliggöra honom när
det politiska inflytandet hotade att bli för omfattande.
Hägg
gör sitt bästa för att väcka intresse för d’Annunzio som författare, med rätt
långa innehållsreferat av romanerna. Parallellt skildras alla älskarinnorna,
ibland med Häggs opåkallade bedömning av deras utseenden. Någon är snygg, någon
annan inte. När Hägg skriver om poetens sexliv klottrar jag då och då i
marginalen ett diskret TMI (Too Much Information!).
Pengarna
brann bra i d’Annunzios ficka. Någon gång hade han en skuld på 30 miljoner, om
vi räknar om till nutida valuta. Skillnaden mellan honom och de flesta
intellektuella som talade varmt om kriget som maskulint härdande – Hägg nämner
Heidenstam, med flera – sökte d’Annunzio självmant upp striden. Som 52-åring
blev han under första världskriget den äldsta löjtnanten i hela italienska
armén.
Som
författare är Hägg ibland i sitt esse i den här boken: skarp, provokativ,
generös med intelligenta jämförelser. Men lika ofta är han loj, tendentiös,
narraktig. Därför blir mitt intryck kluvet. Jag välkomnar porträttet av en av litteraturhistoriens
mest spännande gestalter – endast Lord Byron levde mer äventyrligt.
Det
är också kul att få veta att det var d’Annunzio som gav namnet ”lilla skölden”,
lo scudetto, det märke som pryder tröjan på serie A-vinnarna i italienska
ligafotbollen. Och han träffade Agnes von Krusenstjerna, vars skandalomsusade
von Pahlen-svit delar tematik med d’Annunzios romaner.
Men
jag leds till döds av långtråkiga krigsraporter, även om Hägg livar upp dem med
sin insikt i retorikens regler, när han motiverar varför d’Annunzio lyckades
som talare med det farliga knepet att öka tonläget i slutet av talet: ”En
svensk publik tål ganska lite, en amerikansk betydligt mer och en italiensk hur
mycket som helst.”
Blir
man då sugen på att läsa Gabriel d’Annunzio? Jag hittar i ett par antologier
dikter av honom, men har svårt att dela Häggs entusiasm. De fåtal
översättningar vi serveras i boken imponerar inte nämnvärt heller.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 29/10 2015)
Hej! Du hittar "Elden" i översättning av Agne Hamrin i serien Modern värlslitteratur utgiven 1945. En dubbelvolym äv innehållande Huysmans "Mot strömmem" övers Ingrid Ekman-Nordgaard. - MvH
SvaraRaderaJa, jag har hört talas om den, kanske ger den en chans, om/när jag hittar den!
SvaraRadera