Ibland
är det farligt att läsa recensioner, eller att lyssna på vänner med gott omdöme
när de hyllar en bok. För när man sedan läser boken är det som att magin hunnit
flyga sin kos. Eller, vad då ”farligt”, jag menar förstås ”skadligt”, för ens
eget omdöme. Vem kan man lite på om inte sig själv.
Hassan
Blasims introduktion på svenska är de sjutton novellerna i boken Irakisk Kristus, som samlar utgåvan med
samma namn tillsammans med fyra tidigare noveller. Det är Jonathan Morén som
har översatt från arabiskan, och den utkommer i Bonniers lika snygga som
kvalitativa Panache-serie. Jag tycker det är en lite ojämn samling, men när det
är bra, då är det omvälvande. På ett fysiskt sätt, där känslorna osar.
Känsla
och förnuft anses ofta som två disparata ting, och förment ”känslostyrda”
mänskliga representanter gör sig gärna lustiga över sina förnuftsstyrda diton,
men när en människa – låt oss kalla henne författare, för enkelhetens skull –
kombinerar de här egenskaperna eller vad man ska kalla det, då uppstår en magi
som utplånar alla skiljeliner, inbillade och verkliga.
Grymheten,
den mänskliga, alltförmänskliga grymheten, den illustreras här gång efter gång.
Vår potential för det hemska verkar vara ofattbar, men kanske just därför så
nödvändig att skriva om. I Blasims noveller förekommer en nådlöshet som ger
tillträde till en närvaro, att vi görs delaktiga i skeendet. Ondskan är kanske
alltid banal, när det kommer till kritan. Våldet är godtyckligt, en fråga om
tur eller otur. Friheten är helt relativ, och terrorism är en slump. Ett
bombbälte kan bäras av vem som helst. Men som sagt, här saknas distanserade
drag, vi är helt delaktiga i de här människornas öden.
Hur
går det här till? Det går inte att rusta sig för det. Det finns inga
förberedelser du kan göra, bara upptäcka medan det sker, medan du läser, att – helvete!
– det här är ju på riktigt. Det är något
magiskt med det också. Du tror dig vara luttrad, men när du ställs inför en
viss typ av berättarteknik, då är du bortkollrad. ”A willing suspension of
disbelief”, som Coleridges formel för litterärt berättande löd. Blasim skruvar
upp både magin och realismen, så pass att det borde tippa över åt något håll
eller båda, men han behåller balansen. Med hjälp av bajset, sjukdomarna,
svetten, blodet, döden – alltså det konkreta, men också med hjälp av abstrakta
resonemang kring identitetslekar som inte står Borges efter.
Något
måste sägas om ”Gropen”, en novell som är relativt representativt. Händelserna
är gåtfulla, men samtidigt så glasklara. Det är faktiskt som hos Borges:
nytert, men också helt förtvivlat. Transparent och opakt på samma gång. Och det
skulle ju inte funka annars, med en slagsida, för nu blir det en förstärkning
av det som händer, tack vare den dubbelhet som investeras i sättet att berätta.
Novellerna
handlar ofta om det gränslösa, om att söka en väg ut ur det som hejdar,
exempelvis det som sätter gränser för fantasin. Blasim gör världen mer
främmande, men lyckas också göra den större, rikare, men inte blir man klokare.
Enligt Harold Bloom läser vi – åtminstone vi som följer Shelleys romantiska
maxim – för att söka ”det svårare nöjet”. Betoningen måste ligga lika starkt på
båda orden, och då blir nöjet större, ungefär som Hölderlin menade att hjälpen
växer i relation till nödens svårighetsgrad.
I
novellerna finns olika typer av människor, men det är just det: de är
människor. Och berättandet är drivkraften, olika sätt att berätta. Kommer
berättandet att överleva oss alla? Jag håller det för allt mer troligt.
Berättandet fanns förmodligen innan vi fanns, det är ett förmänskligt
tillstånd, inget som kan undvikas. Berättandet kommer att överleva ondskan
också. Precis som vargen: inte fan kan vi utrota den, hur mycket vi än
försöker. Och vargen smyger in i Blasims noveller, som reellt och symboliskt
djur, som tecken för det otäcka.
recensioner läser man efter man läst boken :)
SvaraRaderaDen som finge se "Dhalgren" av Samuel R. Delany, översatt av Erik Andersson o utgiven i Panache! - Mats
SvaraRaderaHaha, Hanneles bokparadis, jag försöker, men ibland måste man ju läsa.
SvaraRaderaTror jag har hört nåt om den, Mats B-P.
SvaraRadera