Det
går lätt slentrian i gnället om de obefintliga svenska kulturtidskrifterna.
Sant, det finns ingen BLM, men å andra sidan håller 10TAL på att bli bättre och
bättre, eller om det är ordet allt mer angelägen jag söker efter, vore det inte
för att ”angelägen” låter som en kritikerklyscha.
Nya
numret, #21-22 2015, har övergrepp som tema, och det är ett ovanligt ambitiöst
nummer. Övergrepp kan vara så många olika saker, ju, allt ifrån de orena
våldtäkterna till den smutsiga gråzon som bland annat Arazo Arif skriver om, på
sitt försynt distinkta sätt. Och övergreppen mot en kultur, i det här fallet
den samiska, redovisat i Malin Nords genomgång. Vi får tillgång till samiskan
genom norskorna Risten Sokki och Rawdna Carita Eira, samt Inghilda Tapio, som
skriver så här i dikten ”En tyst gråt”:
jag
ser klippornas tårar
ser
jöklar bli mindre och
permafrosten
som smälter
ser
palsarnas sprickor
breda
som hav
hjortronen
har lämnat palsarna
ingen
vet var dom finns nu
bäcken
jojkar hösten
i
sorgesamt brus
jag
hör i vinden
moder
jords tysta gråt
Den
finns på samiska också, då heter den ”Jaskes Čierrun”.
Men
det som också bidrar till att numret håller internationell klass är några
översatta texter, som hyperintressanta noveller av Nora Gomringer och Eszter
Babarczy, och ett utdrag ur Olga Ravns roman Celestine, som kommer på svenska i
vår – lyckligtvis, då jag läste den på danska och tyckte att den bekräftade det
kufiska på ett så – uh, angeläget
sätt. Eftersom det är så sabla otacksamt för översättarna: tack Sara Eriksson,
Daniel Gustafsson Pech och Johanne Lykke Holm för dessa texter, som berikar och
syresätter vår litteratur. Babarczys våldtäktsnovell är suverän, och torde ge
upphov till politisk debatt. Något som gäller åtskilliga av de här texterna.
Och
nya dikter av Ann Jäderlund! Efterlängtat, även om det alltid är svårt att
avgöra vad hon håller på med. För varje ny bok har hon ju i stort sett vänt
förutsättningar och förväntningar upp och ned, så jag vet bara att det är med
stor spänning jag ser fram mot hennes nya bok i vår.
Det
jag ibland har svårt att förlika mig med i 10TAL är dess vaga koppling till
konst, att den ofta sköts på ett lite pliktskyldigt sätt. Personligen skulle
jag väl föredra en renodlad litterär tidskrift, men det är ju en fråga om
kynne, och möjligen är det mig till gagn i det så kallade långa loppet att jag
utsätts för konst. I det här numret iscensätter Cajsa von Zeipel ett
60-talsprojekt från Marie-Louise Ekman. En rolig idé, även om det ser ut att ha
blivit ett mer eller mindre medvetet misslyckande. Några beaktningsvärda
poänger hamras ändå in.
Att
Aase Bergs essä blir flummig tror jag mest beror på ämnets karaktär. Det verkar
vara stört omöjligt att skriva om lögnen utan att det blir raljant, åtminstone
när lögnen ska tas i försvar. Men här finns ett förtroendekapital att ta av:
bättre lycka nästa gång.
Ja visst är det svårt att kalla något angeläget, intressant, användbart. Adjektiven som utstöts av en person i ett försök att representera något större än det egna tyckandet. Recensentens klämma; att förhålla sig opersonligt till det recenserade objektet på personligt vis. Inte lätt det där med förespeglad representativitet.
SvaraRaderaSpråket är svårt.
SvaraRadera