Efter
sina uppmärksammade böcker om Thomas Cromwell och Henry VIII rör sig Hilary
Mantel från historien till någorlunda samtid i sin nya bok. Åtminstone i
titelnovellen till samlingen Mordet på
Margaret Thatcher. Det är en bok som har väckt en del anstöt i hemlandet,
något som i viss mån är förståeligt.
I
den första novellen handlar det om en kvinna som lever i Saudiarabien i en
barnlös relation, och får påstötningar från sin omgivning om alternativ: ”En
äldre kvinna berättade i förtroende att hennes två var adopterade; jag såg på
dem och tänkte du milde, varifrån då, från djurparken?” Det här är ju en typ av
elakhet som är sällsynt hos nutidsförfattare, som sannerligen vant sig vid att
smeka allting medhårs.
Mantel
är som författare bra på mycket. Att skriva fängslande inledningsmeningar hör dit: ”Han
var fyrtiofem när hans äktenskap tog slut, oåterkalleligen, en ljummen dag på
hösten, i slutet av grillsäsongen”. Det sker i ”Lång QT-tid”, en inledning som
bådar gott (ont), och som slutar i så olycksamma tonarter att det är nästan
smärtsamt.
Hon
åstadkommer det här genom inlevelsen. Litteraturen kretsar, och det här blir
jag allt mer övertygad om, kring inlevelsen i andra människor. Kring
författarens förmåga att åstadkomma detta. Inte att sköta en intrig – sådant
räcker det med film för att uppleva, för den som är intresserad av det. Mantel
tar sig rätt in i sina figurer, men det stannar inte där: hon tar sig vidare
rätt in i dig, och det är där jag tycker att hon gör mer än den gängse
författaren, och det är därför jag läser den här samlingen med sådan
exceptionell behållning. Hon lär dig saker om dig själv, får dig att
konfrontera sidor du inte annars velat eller vågat möta.
Med
en viss elakhet till sitt förfogande, det ska medges. Ja, och en uppiggande
råhet i språket, som inte alls är habilt eller prydligt. Hon har lika korta
vägar till förnuft som till känsla. För bra författare är ju ofta lite elaka,
lite opålitliga. I Mantels bok får vi bilden av världen och av dess invånare.
Exakt så här inbilska är vi, exakt så här osäkra, exakt så här bittra, exakt så
här cyniska, och exakt så här okultiverade. Det är människans barbariska sidor
hon visar upp.
Hon gör det inte för att döma, mer för att visa förståelse. I sin analys av det mänskliga beteende kan Mantels syn jämföras med Martin Kellermans Rocky-serier. Kanske en infam liknelse. Men hon är mer bitsk i sin syn på oss. Novellen om en författares möte med sina läsare får mig att tänka på en liknande novell (krönika) Bodil Malmsten skrev under sitt folkkära 90-tal. Hennes bidrag i den här genren var ett utslag av självupptagen kverulans. Mantel åstadkommer motsatsen till Malmsten, genom att återge kyliga stämningar på varm prosa.
Hon gör det inte för att döma, mer för att visa förståelse. I sin analys av det mänskliga beteende kan Mantels syn jämföras med Martin Kellermans Rocky-serier. Kanske en infam liknelse. Men hon är mer bitsk i sin syn på oss. Novellen om en författares möte med sina läsare får mig att tänka på en liknande novell (krönika) Bodil Malmsten skrev under sitt folkkära 90-tal. Hennes bidrag i den här genren var ett utslag av självupptagen kverulans. Mantel åstadkommer motsatsen till Malmsten, genom att återge kyliga stämningar på varm prosa.
I
flera av Mantels noveller sker en gradvis förskjutning av tillvaron. Dess
bekanta gränser förflyttas, och det vi lärt oss acceptera som normalt får en
anstrykning av det konstiga. Den bästa litteraturen är till sitt väsen – om jag
tillåts en engelsk glosa – awry,
alltså ungefär ”ur styr”, ”avvikande”, och ja, kanske rentav skev. I en av
novellerna förekommer en varelse, vare sig människa eller djur. Ett
”kommatecken”, får vi veta, och därifrån är steget inte långt till Kafkas
besynnerliga levande ting Ordodek. Symboliken i kommatecknet utreds subtilt,
men som vi alla vet, där kommatecknet finns anländer inom kort en punkt.
Absurdismen
är en farlig genre, som kan fjärma sig från verkligheten. När den är som bäst
tar den oss ännu närmare det verkliga, och jag tycker faktiskt att Mantels
noveller lyckas med detta, trots några obegripliga premisser.
Mot
slutet kommer så två kontroversiella noveller. I den första, ”Engelska skolan”,
är det en husa som utnyttjas och våldtas av en ohängd snorunge. Novellen kryper
allt närmare det obehagliga förloppet, och gör en maktanalys av häpnadsväckande
snitt. Det är så intelligent gjort, förtätat och definitivt, och låter
maktanalys löpa sida vid sida med analys av klass och kön.
I
Sverige är det väl omöjligt att provocera med ett planerat mord på Margaret
Thatcher, förlagt till augusti 1983, när hon återvänder efter en ögonoperation.
En lönnmördare – originaltiteln lyder ju ”The Assasination of Margaret
Thatcher” – installerar sig i lägenheten hos en ung kvinna, som mer eller
mindre villigt blir medhjälpare. Men kvinnan hatar också premiärministern: ”det
finns inte en tår i henne. Inte för modern i regnet på busshållplatsen, eller
sjömannen som brinner på havet. Hon sover fyra timmar per natt. Hon lever på whiskyångor
och järnet i sina bytens blod.”
Här
antyder raseriet att det är sanktionerat att avrätta den som saknar empati. Var
det Thatchers störning: avsaknaden av känslor? Kan sådant förlåtas? Hon var ju
offentlig med sin oförmåga att sätta sig in i andra människors lidande, att
helt enkelt ta in konsekvenserna av sitt handlande. Sådana finns ju överallt,
men hon hade makt. Det otäcka med novellen förstärks av sakligheten i
planeringsarbetet.
Så
avslutas den här novellen, som är besvärlig på många plan. ”Osmaklig”, löd
omdömet från brittiska Torypolitiker, men vad ska de annars säga? Det är lätt
att ta Mantel i försvar med det utslitna argumentet att litteratur har en
skyldighet att söka upp också de jobbiga ämnena. Och jag kan för den delen
tycka att de som kritiserar novellen kan hålla käften, för det är ändå hanterat
på ett sådant sätt som får en att fundera på vem som hade gjort det bättre.
Nu
är det kanske inte det starkaste argumentet för att få skriva noveller som
dödar autentiska människor, att det får göras om det görs tillräckligt bra. Jag
menar bara att en annan typ av författare hade skrivit novellen på ett helt
annat sätt, utan de politiska argument som bygger grunden för skeendet.
Nåväl,
jag är åtminstone helt säker på att det var ett snilledrag med titeln, för
därmed blir boken läst av fler. Säkerligen också i Sverige, vars kunskaper om
Englands politik börjar och stannar vid Thatcher. Inget ont med det, då det här
är en så sällsynt gedigen novellsamling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.