De
till synes nonchalant nedtecknade dikterna av Frank O’Hara hör till 1900-talets
amerikanska poesiskatt. Det är ett tidsdokument som bevarat sin fräschör och
charm.
På
senare år har flera amerikanska 1900-talspoeter äntligen gjorts tillgängliga på
svenska. Poeter som Anne Sexton, Sylvia Plath, H.D. (Hilda Doolittle), och inte
minst Elizabeth Bishop. Möjligen är Frank O’Hara, som nu utkommer med boken Lunchdikter i Jonas Bruns översättning,
Bishops motsats.
Medan
hon skrev metodiskt och noggrant, med en sparsmakad produktion, hör O’Hara till
nonchalansens skola, åtminstone ytligt sett. Som i den här boken, där dikterna
tillkom i all hast, mellan en lunchmacka och eftermiddagsskiftet på Museum of
Modern Arts i New York, där han arbetade.
Vilket
onekligen ger den en svårslagbar charm. Det lediga tilltalet saknas i stort
sett i nutida svensk lyrik, menar Brun i sitt efterord, men då glömmer han
Gunnar Harding (som ju översatt O’Hara), Ragnar Strömberg, och möjligen
Kristina Lugn. Även om hon är dråpligare i sina dikter. O’Hara kan vara rolig,
men ibland blir han bara plump.
Det
är staden och stadsmiljön som är O’Haras marker, och han besjälar den med samma
finess som svenska poeter i alla tider besjälat naturen. Här är det höghus som
klättrar, bussar som lufsar. Men också funderingar kring kändisar, reseminnen,
fantasier. Det är en samling som expanderar, som ständigt alstrar nya intryck
vid flera omläsningar.
Det
är också uttalat musikaliskt skrivet – O’Haras ursprungliga plan var att bli
musiker. Det finns i hans respektlösa tilltal något genomgripande, något
drabbande. Även om han kände Beatförfattare undviker han smidigt deras
tradighet, och bevarar hela tiden ett ben i det vardagliga: Ӂh att vara en
ängel (om det finns några!)”. I dikterna finns en precision som måste vara
intuitiv, eftersom jag aldrig får intrycket att han måste söka sig fram mot
sina bilder, utan de är helt spontana.
En
dikt som skildrar Billie Holidays död blir extra gripande just genom att vara
en ögonblicksbild, där han får beskedet när han köper New York Post och ser
dess förstasida: ”och vid det här laget svettas jag mycket och tänker / på när
jag lutade mig fram mot toadörren inne på 5 SPOT / medan hon viskade en sång
till Mal Waldron vid / tangenterna och alla andra och jag slutade andas”.
Frank
O’Hara blev påkörd av en bil och dog endast 40 år gammal. I den här boken
kommer vi nära honom, med dessa skenbart slarviga dikter. Hade han skrivit
lunchdikter nu skulle de troligen lagts ut på en blogg, helt oredigerade. Det
finns en charm som bevarats väl av tiden, och tillvaratagits väl i den svenska
översättningen.
Boken
utkom för 51 år sedan, och det är förvånansvärt lite damm över boksidorna. Tack
vare en fin notapparat får vi också veta vilka operasångerskor och ballerinor
O’Hara nämner i dikterna. Om nu översättningarna av amerikanska 1900-talspoeter
fortsätter läser jag gärna Robert Creeley, född samma år som O’Hara, och även
han med ett direkt tilltal som kunde ha en förkovrande effekt på svenska
poeter.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.