Ett
av Aris Fioretos tio budord i antologin Zehn
Gebote des Schreibens från 2010 löd: ”Vilken roman har inte någon gång
undrat: är jag ett monster eller är detta att vara en människa?” Få fiktiva
karaktärer är lika monstruösa som Humbert Humbert, protagonisten i Vladimir
Nabokovs ökända mästerverk Lolita. Den översattes 2007 till anständig svenska av just Fioretos, och det är i den
skepnaden Modernista nu återutger romanen.
Anledningen?
Det är i år 60 år sedan romanen utgavs av Olympia Press i Paris, efter att fyra
amerikanska förlag tackat nej. Det är en vid det här laget sönderskriven Lolita, romanen alltså, skändad av
kritikers analyser och försvarstal. Det är också 80 år sedan Lolita, den
fiktiva nymfetten, föddes.
Men
ingen anledning krävs, det är bara en svinaktigt bra bok. Det är definitivt
Nabokvos mest spirituella och lekfulla roman, möjligen också hans näst bästa (Ada, or Ardor, förblir för mig den
större romanen, där han går längre in i begäret, in i nostalgin, in i smärtan,
men också längre in i minnet och längre in i språket, där det är som om det
allra bästa från Proust och Joyce firar äktenskap på 461 blixtglimrande sidor: Ada, alltså). Det är en komisk tragedi.
Jag menar, en tragisk komedi. Jag menar …
Vad
som återstår att säga om Lolita? Att
den är Nabokovs mest ironiska verk. Den är en parodi. Den är en lång dikt. En
amerikansk författare kunde omöjligt ha skrivit den här romanen: det krävs
distans och mod, både i inställningen till språket och till ämnet. För till det
anmärkningsvärda med den hör ju att Nabokov gång på gång utmanar
trovärdigheten, med sina ständiga sällsamma sammanträffanden och bekväma lösningar
på intrikat trassel. Osannolikheterna staplas på varandra. Man får lust att
säga: ”Slumpen, gå hem, du är full!” Men starkare än slumpen är ödet.
Humbert
är både helt klarsynt och fullständigt blind, en tröttsam befängd narr i en
fars som mer och mer ändå antar tragedins proportioner. Fast, ändrar Humbert då
karaktär: blir han någonsin en tragisk hjälte? Nja, mer en melodramens hjälte.
Det är kanske lite udda att det på 90-talet gjordes försök att anpassa romanen
till en opera, med fiaskoartat resultat – möjligen för att intrigen i sig redan
är en opera, att när den skrivs om går hela det inslaget förlorat.
Bara
en nybörjare skulle läsa en så skamlöst ironisk roman som Lolita bokstavligt. En dålig läsare, som inte heller gjort sig
bekant med Nabokovs tidigare politiska symboltäta romaner. Allt är så groteskt
och förstorat och överdrivet, med en verklighet som helt inrättat sig efter den
monstruöse berättarens behov. Dubbleringen av hans namn indikerar en
personlighetsklyvning, och ja, han är uppenbart galen, liksom de många
jagberättarna i de många Edgar Allan Poe-noveller som skildrar galenskapen
inifrån.
Nabokovs
roman är så full av referenser till Poe att parodikontot länsas, och detsamma
kan sägas om dess relation till kitschen, som vräks över boksidorna, i allt
från toalockets skära frottéöverdrag till alla medelklassens ängsliga
inredningsdetaljer, där det är som om tiden stått stilla, där det tarvliga
plockas från stormarknaderna. Lolita
är en roman också om pengar, om vad pengar gör med oss. Därför: läs den för all
del parallellt med Flauberts Madame
Bovary.
Liksom
Flaubert är ju Nabokov utsökt elak, och genomskådande. Min favorit är väl när
Humbert tigger efter sömnmedel av en läkare, som rekommenderar honom
golfspelande som sömnframkallande. Framför allt är Flaubert och Nabokov förälskade
i synonymen och variationen, i nyansen, och i förändringen. Att Nabokov samlade
på fjärilar ter sig allt mer förståeligt ju mer man läser av honom.
Lolita skulle vara den idealiska
romanen att studera i skolan, men av uppenbara skäl är den mer eller mindre
bannlyst därifrån. Här finns allt du behöver veta om berättarteknik, om
peripetins vikt, om deus ex machina, om unreliable narrator, om intimitet och
distans, om nonchalansen mot regler och konventioner, om parafrasens
paralyserande effekt.
Humberts
sofistikerade språk blir i längden tröttande, och förutsägbart med sina franska
glosor och den bildning som han anlägger som mask för att under den hysa sina
låga lustar. Paradiset och Helvetet delar kanske inte bara stadsdel utan de
finns på samma gata, och du kan traska från det ena stället till det andra i en
handvändning.
Med
ömsom självförakt och ömsom hybris tar sig Humbert an världen, och vi följer
hans ambivalens. För hela hans långa utläggning är ju ett försvar, en retorisk
text. Det blir allt mer uppenbart att det sagans skimmer som strötts över
texten är Humberts trolleriknep för att dupera sin läsare, och återigen får man
vara bra naiv för att falla för så enkla knep. ”You can’t polish a turd”, som
det lite ohyfsade talesättet lyder (tack, Stephen King för att du lärde mig
det).
Och
Lolita-myten har under 2000-talet övertagits av konstnärer som Sara Stridsberg
och Lana Del Rey, något som visar hennes aktualitet men också ytterligare
problematiserat bilden. För något som kvarstår är att det är en fortfarande
farlig bok, svår att placera, svår att vidröra. Den är också solkigare än de
två filmversioner som har gjorts, när roman-Humbert onanerar i en av hennes
strumpor, till exempel, en handling som väl James Mason (1962) eller Jeremy
Irons (1997) inte ansågs passande att utföra.
Det
solkiga framträder också i de glimtar av misären som den skrivande Humbert
kanske omedvetet avslöjar, när han i förbifarten nämner ”hennes snyftningar om
natten – varenda natt, varenda natt – så fort jag låtsades sova”, med en ganska
utmärkande upprepning. Eller när Lolita på slutet, efter att ha svikits av den
man som hon lämnade Humbert, säger till honom: ”Han krossade mitt hjärta. Du
krossade bara mitt liv.”
Eller,
gör hon det? Nä, det är jag som har läst slarvigt tidigare, eller så mindes jag
fel (man minns alltid fel). Det är ju Humbert som ger henne de orden, ”skänkte
henne dem i tankarna”. Det är insikten som kommer till honom. För sent (den
kommer alltid för sent). Inte för att det hjälper, för strax efteråt fortsätter
han tigga efter hennes gunst.
Ingen
behöver berätta för dig att du ska läsa Lolita,
eller Nabokov överhuvudtaget (Blek låga
är också bra, apropå). Fioretos långa efterord är något som du inte heller ska
undvika, inte minst för att han tar upp de plagiatanklagelser som uppstod för
inte så länge sedan, att Nabokov skulle ha lånat otillbörligt mycket från en
novellsamling av den obskyre tyske författaren Heinz von Lichberg. Att en
författare som i så hög grad ägnar sig åt dubbelgångare, härmning och kopiering
själv kallas för härmare och kopiatör och plagiatör, det blir i sig exempel på
mimikry. Huvudsaken är vad man gör med materialet, och där måste ju sägas att
Nabokov hör till de mest originella författarna: då kan det kvitta om vi kallar
det att knycka eller att låna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.