Klas
Östergren skriver slipade men enformiga berättelser från en värld jag saknar
inbjudningskort till. En värld av punsch och bohemiska slipsknutar. Där är det
gott om gangsters och gentlemän. Männen hör undantagslöst till arten knasbollar.
Kvinnorna reduceras till att vara vackra eller farliga, eller vara den som till
nöds får servera de pratsamma karlarna kaffe. Gestalter är ljusskygga.
Telefonsamtal är nattliga. Halvlögner frodas. Vänskap sätts på prov.
Det
är skavankerna som formar människan, verkar Östergren mena med sina historier. Han
visar detta gång efter gång. Karaktärernas ångest ges övertydliga dimensioner.
De osannolika intrigerna ges gärna en förstärkande osannolik touch, kanske för
att ingen ska missa att det är fiktion. Författaren själv gästar gärna
novellerna med några självironiska betraktelser, men den postmoderna leken blev
väl en kliché redan på 80-talet. Mer än hälften av de sjutton novellerna i den
här bastanta luntan är skrivna på 2000-talet. En del av dem är nästan hundra sidor
långa, och den längsta och tillika äldsta, ”Giganternas brunn”, är längre än
så. Ett knippe är beställningsjobb till julafton, och de har samma livslängd
som en genomsnittlig julgran.
(Också
publicerad i Vi 11/2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.