Lunchdikter, Frank O’Hara, Rámus

De till synes nonchalant nedtecknade dikterna av Frank O’Hara hör till 1900-talets amerikanska poesiskatt. Det är ett tidsdokument som bevarat sin fräschör och charm.

På senare år har flera amerikanska 1900-talspoeter äntligen gjorts tillgängliga på svenska. Poeter som Anne Sexton, Sylvia Plath, H.D. (Hilda Doolittle), och inte minst Elizabeth Bishop. Möjligen är Frank O’Hara, som nu utkommer med boken Lunchdikter i Jonas Bruns översättning, Bishops motsats.

Medan hon skrev metodiskt och noggrant, med en sparsmakad produktion, hör O’Hara till nonchalansens skola, åtminstone ytligt sett. Som i den här boken, där dikterna tillkom i all hast, mellan en lunchmacka och eftermiddagsskiftet på Museum of Modern Arts i New York, där han arbetade.

Vilket onekligen ger den en svårslagbar charm. Det lediga tilltalet saknas i stort sett i nutida svensk lyrik, menar Brun i sitt efterord, men då glömmer han Gunnar Harding (som ju översatt O’Hara), Ragnar Strömberg, och möjligen Kristina Lugn. Även om hon är dråpligare i sina dikter. O’Hara kan vara rolig, men ibland blir han bara plump.

Det är staden och stadsmiljön som är O’Haras marker, och han besjälar den med samma finess som svenska poeter i alla tider besjälat naturen. Här är det höghus som klättrar, bussar som lufsar. Men också funderingar kring kändisar, reseminnen, fantasier. Det är en samling som expanderar, som ständigt alstrar nya intryck vid flera omläsningar.

Det är också uttalat musikaliskt skrivet – O’Haras ursprungliga plan var att bli musiker. Det finns i hans respektlösa tilltal något genomgripande, något drabbande. Även om han kände Beatförfattare undviker han smidigt deras tradighet, och bevarar hela tiden ett ben i det vardagliga: ”Åh att vara en ängel (om det finns några!)”. I dikterna finns en precision som måste vara intuitiv, eftersom jag aldrig får intrycket att han måste söka sig fram mot sina bilder, utan de är helt spontana.

En dikt som skildrar Billie Holidays död blir extra gripande just genom att vara en ögonblicksbild, där han får beskedet när han köper New York Post och ser dess förstasida: ”och vid det här laget svettas jag mycket och tänker / på när jag lutade mig fram mot toadörren inne på 5 SPOT / medan hon viskade en sång till Mal Waldron vid / tangenterna och alla andra och jag slutade andas”.

Frank O’Hara blev påkörd av en bil och dog endast 40 år gammal. I den här boken kommer vi nära honom, med dessa skenbart slarviga dikter. Hade han skrivit lunchdikter nu skulle de troligen lagts ut på en blogg, helt oredigerade. Det finns en charm som bevarats väl av tiden, och tillvaratagits väl i den svenska översättningen.  

Boken utkom för 51 år sedan, och det är förvånansvärt lite damm över boksidorna. Tack vare en fin notapparat får vi också veta vilka operasångerskor och ballerinor O’Hara nämner i dikterna. Om nu översättningarna av amerikanska 1900-talspoeter fortsätter läser jag gärna Robert Creeley, född samma år som O’Hara, och även han med ett direkt tilltal som kunde ha en förkovrande effekt på svenska poeter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2015)