Klas Östergren, Samlade noveller, Natur & Kultur

Klas Östergren skriver slipade men enformiga berättelser från en värld jag saknar inbjudningskort till. En värld av punsch och bohemiska slipsknutar. Där är det gott om gangsters och gentlemän. Männen hör undantagslöst till arten knasbollar. Kvinnorna reduceras till att vara vackra eller farliga, eller vara den som till nöds får servera de pratsamma karlarna kaffe. Gestalter är ljusskygga. Telefonsamtal är nattliga. Halvlögner frodas. Vänskap sätts på prov.  

Det är skavankerna som formar människan, verkar Östergren mena med sina historier. Han visar detta gång efter gång. Karaktärernas ångest ges övertydliga dimensioner. De osannolika intrigerna ges gärna en förstärkande osannolik touch, kanske för att ingen ska missa att det är fiktion. Författaren själv gästar gärna novellerna med några självironiska betraktelser, men den postmoderna leken blev väl en kliché redan på 80-talet. Mer än hälften av de sjutton novellerna i den här bastanta luntan är skrivna på 2000-talet. En del av dem är nästan hundra sidor långa, och den längsta och tillika äldsta, ”Giganternas brunn”, är längre än så. Ett knippe är beställningsjobb till julafton, och de har samma livslängd som en genomsnittlig julgran.

(Också publicerad i Vi 11/2015)