Irakisk Kristus, Hassan Blasim, Bonniers

Ibland är det farligt att läsa recensioner, eller att lyssna på vänner med gott omdöme när de hyllar en bok. För när man sedan läser boken är det som att magin hunnit flyga sin kos. Eller, vad då ”farligt”, jag menar förstås ”skadligt”, för ens eget omdöme. Vem kan man lite på om inte sig själv.

Hassan Blasims introduktion på svenska är de sjutton novellerna i boken Irakisk Kristus, som samlar utgåvan med samma namn tillsammans med fyra tidigare noveller. Det är Jonathan Morén som har översatt från arabiskan, och den utkommer i Bonniers lika snygga som kvalitativa Panache-serie. Jag tycker det är en lite ojämn samling, men när det är bra, då är det omvälvande. På ett fysiskt sätt, där känslorna osar.

Känsla och förnuft anses ofta som två disparata ting, och förment ”känslostyrda” mänskliga representanter gör sig gärna lustiga över sina förnuftsstyrda diton, men när en människa – låt oss kalla henne författare, för enkelhetens skull – kombinerar de här egenskaperna eller vad man ska kalla det, då uppstår en magi som utplånar alla skiljeliner, inbillade och verkliga.

Grymheten, den mänskliga, alltförmänskliga grymheten, den illustreras här gång efter gång. Vår potential för det hemska verkar vara ofattbar, men kanske just därför så nödvändig att skriva om. I Blasims noveller förekommer en nådlöshet som ger tillträde till en närvaro, att vi görs delaktiga i skeendet. Ondskan är kanske alltid banal, när det kommer till kritan. Våldet är godtyckligt, en fråga om tur eller otur. Friheten är helt relativ, och terrorism är en slump. Ett bombbälte kan bäras av vem som helst. Men som sagt, här saknas distanserade drag, vi är helt delaktiga i de här människornas öden.  

Hur går det här till? Det går inte att rusta sig för det. Det finns inga förberedelser du kan göra, bara upptäcka medan det sker, medan du läser, att –  helvete!  – det här är ju på riktigt. Det är något magiskt med det också. Du tror dig vara luttrad, men när du ställs inför en viss typ av berättarteknik, då är du bortkollrad. ”A willing suspension of disbelief”, som Coleridges formel för litterärt berättande löd. Blasim skruvar upp både magin och realismen, så pass att det borde tippa över åt något håll eller båda, men han behåller balansen. Med hjälp av bajset, sjukdomarna, svetten, blodet, döden – alltså det konkreta, men också med hjälp av abstrakta resonemang kring identitetslekar som inte står Borges efter.   

Något måste sägas om ”Gropen”, en novell som är relativt representativt. Händelserna är gåtfulla, men samtidigt så glasklara. Det är faktiskt som hos Borges: nytert, men också helt förtvivlat. Transparent och opakt på samma gång. Och det skulle ju inte funka annars, med en slagsida, för nu blir det en förstärkning av det som händer, tack vare den dubbelhet som investeras i sättet att berätta.

Novellerna handlar ofta om det gränslösa, om att söka en väg ut ur det som hejdar, exempelvis det som sätter gränser för fantasin. Blasim gör världen mer främmande, men lyckas också göra den större, rikare, men inte blir man klokare. Enligt Harold Bloom läser vi – åtminstone vi som följer Shelleys romantiska maxim – för att söka ”det svårare nöjet”. Betoningen måste ligga lika starkt på båda orden, och då blir nöjet större, ungefär som Hölderlin menade att hjälpen växer i relation till nödens svårighetsgrad.

I novellerna finns olika typer av människor, men det är just det: de är människor. Och berättandet är drivkraften, olika sätt att berätta. Kommer berättandet att överleva oss alla? Jag håller det för allt mer troligt. Berättandet fanns förmodligen innan vi fanns, det är ett förmänskligt tillstånd, inget som kan undvikas. Berättandet kommer att överleva ondskan också. Precis som vargen: inte fan kan vi utrota den, hur mycket vi än försöker. Och vargen smyger in i Blasims noveller, som reellt och symboliskt djur, som tecken för det otäcka.