Fem punkter inför nästa Augustprisgala

När den italienske författaren Italo Calvino på 80-talet fick i uppdrag att hålla sex föreläsningar på Harvard University gav han dem rubriker utifrån sina litterära ideal. Lätthet. Snabbhet. Exakthet. Synlighet. Mångfald. Tyvärr avled han innan han hann skriva klart den sjätte, som skulle ha hetat Följdriktighet.

På svenska blev det Sex punkter inför nästa årtusende, och det är den bästa bok om litteratur jag någonsin läst. Jag tror ingen svensk nutidsförfattare har läst den mer noggrant än Jonas Hassen Khemiri, att döma av hur hans författarskap har utvecklat sig.

Den färg jag skulle vilja ge den svenska samtidsromanen är grå. Där finns undantag, författare med fler färger på sin palett, med en generösare inställning till begrepp som sanning, författare som liksom Calvino är lojala med fantasin. Med sin andra roman Montecore upprepar Khemiri rentav ett trick från Calvinos Om en vinternatt en resande, nämligen ett läsartilltal riktat mot dig i bokhandeln, där du är i begrepp att köpa den aktuella boken. Författaren uppmanar dig bokstavligen att göra detta.

Lättheten illustreras i det språk vi för enkelhetens skull kan benämna ”khemiriska”, en variant av svenska, med inslag av arabiska, franska, samt engelska (hiphop-glosor). I debutromanen Ett öga rött duperade Khemiri de flesta av kritikerna med något som uppfattades som ”Rinkebysvenska”. En svensklärare tog sig tiden att rödmarkera alla språkfelen och skickade det korrigerade exemplaret till Khemiri med en tillrättavisning: ”så här skulle du egentligen ha skrivit din bok”.

Där tyngd annars förespråkas kan det ha legat Khemiri i fatet när han väljer lättheten. Att han skriver för flyhänt, att det ser ut att gå för geschwint. Men jag är på Calvinos sida, där han menar att lättheten är förbunden med precision. För Khemiri handlar språket om närvaro, att etablera kontakt med läsaren, en önskan om att dela erfarenheter.

I sin nya roman Allt jag inte minns är det snabbheten som dominerar, nutidens hårdare uppskruvade tempo. Romanens huvudperson Samuel är död, en författare gör ett försök att skapa sammanhang och förstå vad som hänt. Författaren delar många egenskaper med Jonas Hassen Khemiri, men förblir en anonym figur. Vi hinner inte heller komma Samuel nära, när olika personer återger sina allt mer opålitliga minnen.

Kanske blir det svårare och svårare att minnas när tempot höjs, när sanningen är något som omformas utifrån vem som berättar. I Allt jag inte minns blir läsupplevelsen som att lägga ett pussel där några bitar saknas, och frustrerande nog vet du inte ens om det är viktiga bitar. Det är livet, inser du snopet, det där att aldrig få pusslet att bli färdigt. Då blir Khemiris roman en autentisk upplevelse.    

Den exakthet som en roman kan erbjuda när tillvaron saknar styrsel, det är något som Montecore. En unik tiger då kan åskådliggöra. Redan med denna sin andra roman gör Khemiri något radikalt med berättartekniken, i ett fadersporträtt som blir allt mer opålitligt. Författaren tävlar med pappans vän Kadir om den korrekta versionen.

Allra svårast blir det att minnas om du är villig att lura dig själv. Kanske för att minnet är just så formbart, att det anpassar sig efter dina önskningar. Jag läser Montecore som Khemiris klart bästa roman, genom att den förnyar den biografiska genren med hjälp av finess, där en paradoxal exakthet blir intrycket när de allt mer opålitliga minnena hopar sig. Hela boken må vara fantasi, men det blir samtidigt en av de mest realistiska biografier jag har läst.   

Parallellt med sina fyra romaner har Khemiri arbetat som dramatiker, en genre som ger tillfälle att utöva den synlighet Calvino förespråkar. Totalt har han skrivit sex pjäser, den senaste, ”≈[ungefär lika med]”, spelas fortfarande på Dramaten.

Synlighet hör också ihop med författaren som samhällsdebattör. Den debattartikel riktad till dåvarande justitieminister Beatrice Ask, ”Bästa Beatrice”, som Khemiri publicerade i DN 13/3 2013 har blivit en av de mest lästa och delade svenska nyhetsartiklarna under 2000-talet. Men det är i sina fiktiva verk han mest aktivt bedriver sin samhällskritik, en kritik som skär rätt in i den svenska självgodheten.  

För vi är generellt duktiga på att hylla mångfald, så länge vi själva får definiera vad mångfalden ska innehålla. I sin näst senaste roman, den korta och intensivt skrivna Jag ringer mina bröder, gestaltar Khemiri en känsla. Han gör det helt övertygande: hur det är att vara mörkhyad, att bli misstänkliggjord och anses skyldig tills motsatsen bevisats.

Alltså samma sak som han tar upp i brevet till Beatrice Ask. I romanen återskapas den atmosfär som rådde efter Tranåsbombarens dåd på Drottninggatan i december 2010. Khemiri vädjar mot förståelsen, utan att välja för det svåra, genom att visa hur behovet av förståelse är som störst när dådet är som värst.  

Calvinos avslutande text om följdriktighet blev aldrig skriven. För Jonas Hassen Khemiri räknar jag dock just följdriktigheten som hans storhet som författare. Det är en fråga om ett konsekvent förhållningssätt till sitt material.

Han lyckas spegla samhället. En viss typ av författare som ofta blir prisnominerade kallas av missunnsamma kolleger för världsfrånvända ”skönandar”. Inget kunde vara felaktigare i Khemiris fall. Den samhällsskildring som vi blir varse avböjer förenklingen, och visar med emfas att det går att kombinera lätthet med allvar. Jag är övertygad om att det är just som samhällsskildrare Khemiri kommer att förbli en av Sveriges mest lästa författare över en oöverskådlig tid framåt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/11 2015)