Upprop i dikesfaunan, Peter Törnqvist

I den svenska litteraturfaunan är Peter Törnqvist onekligen ett sällsynt inslag. Hans senaste bok är inget undantag: den använder sig av en kaxig respektlöshet som man önskar att fler kunde kosta på sig.

”Den här historien är spetsad. Men sann.” Så bitskt kan Peter Törnqvist skriva i sin nya bok Upprop i dikesfaunan. Alla som charmades av hans förra roman, den vildsinta Kioskvridning 140 grader, kan andas ut, för han fortsätter röja väg i det svenska språkets mer vildvuxna terräng.

Dock är det här en bok med ett annat temperament, då det rör sig om ett myller av samtidsbetraktelser, skisser, skildringar av resor och natur. Essän är kanske dess förutsättning, men Törnqvist har lånat rastlöshetens otåliga penna och lägger oftast av redan efter att ha fångat premisserna för själva ämnet.

Man kan säga att han inventerar vardagen. Man kan också säga att han ordvitsar mer än nöden kräver, där orden vrängs ut och in och tillbaka igen. Eller säga att det är ett porträtt av Sverige och det svenska. Att det raljanta tonfallet skymmer det sansade ärendet. Eller något helt annat, hela tiden något annat, något som trotsar beskrivning. Det är som att läsa en kverulantisk kåsör vars hjärna kapats av någon mer illvillig men samtidigt trevligare figur. En motsvarighet saknas.

Även om det går att jämföra en gnutta med Bodil Malmstens mer berömda bloggböcker. Men Malmsten nöjer sig oftast med att cyniskt konstatera saker. Hur konstruktivt är det att gnälla på postens nedläggning? Törnqvist skriver också om det absurda i att posten slutar leverera brev, men han lyfter blicken, och visar i nästa stund att poesi föds i ögonblicken: ”Himlen hänger nyckfull som en bingolott.”

Däri ligger också storheten i denna lilla bok, att den hela tiden är så fyndigt skriven. Dialekten slänger käft med arkaismen, talspråket utbyter fraser med den litterära stilen. Törnqvist blandar och ger, och det unika är att han lyckas hitta det egna bland dessa uttjänta idiom, genom att utnyttja olika stilarter, och trolla fram varje nyans ur språkpaletten. Varje enskild formulering är originell, som om han gett sig katten på att avstå från att vagga in läsaren i de vanda tankesätten.

Nu kanske det låter som att det här är mest på skoj, men jag kan lova att Törnqvist har ett allvarligt ärende (också). Hans bok är i så motto mer normativ än deskriptiv, genom att han gestaltar vikten av att gå sin egen väg, hitta sina egna saker, och beskriva det på sitt egna sätt.

Snarare än att söka bland samtidens trötta tråkmånsar kan nog Törnqvist sägas syssla med liknande saker som Kellgren gjorde i slutet av 1700-talet. Det vill säga gissla samtidsfenomen med ironin som osviklig följeslagare. Eller varför inte John Karlzén, en av 1900-talets förbigångna svenska författare, som hade ett liknande uppsluppet sätt att skildra sin omvärld.

Peter Törnqvist må spetsa sanningen med sin dråpliga bok Upprop i dikesfaunan, men i så fall är det enbart för att göra den ännu mer sann, och det är ett av litteraturens yppersta tricks.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/10 2013)