Reseanteckningar, Blaise Cendrars

Vem är Blaise Cendrars? Namnet är bekant, från otaliga antologier av antingen fransk lyrik eller surrealism i allmänhet, eller Gunnar Hardings fina introduktion Är det långt till Montmartre, där han delade utrymme med bland andra Apollinaire. Förmodligen är han den förste att skriva dikt om Chaplin, redan 1916. Så nog är jag förtrogen med den här gynnaren.

Anledningen till denna lite krystade inledning är förstås Kennet Klemets fina efterord i volymen Reseanteckningar, som nu utges av det lilla finländska förlaget Ellips (Klemets har också översatt). Här skriver den svenska poeten om när han först kom i kontakt med Cendrars dikter. Är sådant intressant? Ja, det kan vara så! Eller, jag vill bara visa att jag minsann inte är helt oinsatt.

Vad är det då för märklig bok? Jo, premissen är att Cendrars åker till Brasilien, efter ett kringflackande liv i bland annat Ryssland, Amerika och halva Europa. Året är 1924. Hans koffert väger 57 kg. Den bok han skriver – den här boken – blir hans avsked till poesin. Som appendix en handfull dikter rubricerade som ”Sydamerikanskor”.

Det äventyrliga livet har fått honom att mista höger arm, och då lär han sig skriva med vänster arm. På fotot som medföljer liknar han Walt Whitman: arrogant, kaxig, luttrad. Liksom Whitman skriver han anspråkslöst, med självförtroendet vällande ut ur sig.

Dikterna är korta, intryck från resan. Mer än poesi liknar det dagbok, en slags anti-dikt. Det är beskrivande, denna konturlösa tillvaro på båten. Ändå blir det subjektivt, och ändå blir det poetiskt. Söndagsångesten beskrivs med suveräna lakonismer: ”Det är söndag på vattnet / Det är hett / Jag är i min hytt instängd som i smältande smör”. Detta avsked i realtid, där det går att följa ett vemodigt farväl till diktskrivandet. Om det inte är en efterhandskonstruktion. Vad är inte en efterhandskonstruktion?

Det kan vara värt att påminna sig om Cendrars kompromisslösa inställning. När Lars Norén för sin förra dagbok hånades för sin vilja att vara jude bör vi tänka på att Cendrars här vill vara neger – möjligen i mer bokstavlig mening än när Rimbaud och Strunge uttryckte liknande önskningar. I Cendrars fall handlar det om att slippa förkinppas med dumma européer. Den ädla vilden? Kanske det är naivt, kanske det är sublimt.  

När Cendrars skriver om några öar som passeras under resan: ”Jag kastar mina skor överbord för jag skulle gärna vilja komma till er”, då kan det erinra om Kate Bush vackra bild i ”Hounds of Love”: ”Take my shoes off and throw them in the lake / And I'll be two steps on the water”.

Orden blir successivt färre, förenklingen tar vid, det okonstlade går segrande. Resan når sin ankomst, Cendrars nya liv tar vid.