Ofta
tänker jag på Clarice Lispectors elegiska utsaga: ”Att inte ha
blivit född som djur tillhör en av mina hemliga nostalgier”. Det
är något liknande som uttrycks i en dikt av iranska poeten Forugh
Farrokhzad: ”jeg har lyst til at parre mig med mørket”. Att
para sig med mörkret: det är en stark bild, och hos den här poeten
är det gott om sådana starka bilder.
Forugh
Farrokhzad ges nu ut på danska av Gyldendal, i en ambitiös
samlingsbok med två av hennes diktsamlingar, två korta noveller, en
intervju – översatt av Shadi Angelina Bazeghi – samt en essä av
suveräna danska poeten Mette Moestrup, i dialog med Bazeghi. Boken
heter Kun stemmen bliver tilbage. Poesi og biografi. Att jag
läser på danska beror delvis på att det är sparsmakat med svenska
översättningar.
För
det här är ju makalöst bra dikter, skrivna av en poet som föddes
1934 och dog redan 1966 i en bilolycka, men redan då känd i andra
delar av världen än vår provinsiella. Den här boken är ambitiös,
ja, men också udda – det mesta av texten är satt i blå färg.
Till boken hör också en svit fotografier, som kvarlämnar ett
märkligt intryck: objektifiering, kanske?
Samtidigt
som det får mig att tänka kritiskt kring just själva mytbildningen
som pågår kring andra poeter. För när jag läser tänker jag på
Sylvia Plath och Edith Södergran – tills jag kommer på mig själv.
”Men sluta med det där billiga tricket!” hör jag, oklart
varifrån det kommer. Det vill säga, att jag ledsnar på min
pavlovska reaktion, att alltid söka efter affinitet och paralleller.
Farrokhzad
väckte kontroverser i 60-talets Iran, med sina dikter, som med
förlov sagt kan sägas tillhöra samma bekännelsetradition som …
Plath, Anne Sexton. Men återigen: ung död kvinna, går det att
tänka mer schablonmässigt?
Att
det är dikter som förtjänar större spridning är självklart. I
förordet berättar Shadi Angelina Bazaghi om hur hon som tolvåring
kom till Danmark från Iran, med Farrokhzads dikter i ryggsäcken,
bokstavligt. Den första delen i den här boken är diktsamlingen En
anden fødsel, med dikter från 1959-1963. De är tillägnade
filmregissören och författaren Ebrâhim Golestân, som Farrokhzad
hade en kärleksrelation med. Dikterna har ett sensuellt bildspråk,
där det för all del går att erinra sig Sapfo, men också att läsa
utan sådana riktlinjer, bara ge sig hän åt spiralformad
begeistring: ”En gnist driver mig hen til mit hjertes begær / får
mig til at kulminere / lokker mig i en fælde, / se / hele min himmel
/ bliver fyldt med stjerneskud”.
Det
finns främst en stark berättarröst, en övertygad och övertygande
röst som bär dikterna, ger dem ett osvikligt tonfall. Farrokhzad
arbetar med kontrasten skugga och ljus – hennes förnamn betyder
också ”ljus”, och hon leker ibland med dess konnotationer.
Tack
vare Frödings monumentalt viktiga dikt ”En ghasel” är vi ju
bekanta med det persiska versmåttet, och Farrokhzad skriver själv
en sådan. Överhuvudtaget arbetar hon med att förena traditionella
inslag med modernistiska, och det är förbluffande hur modern hon
kan låta – eller om det är översättningens förtjänst?
Påfallande ofta finns det anledning att tänka bort avstånd, och
låta både tid och rum upphöra. Som när hon kallar ”jag älskar
dig” för en kliché, något jag inbillat mig var en postmodern
uppfinning.
Bra
dikt berör, och här finns gott om inslag som är skrivet intill
förförelsens pulsslag. Jag gillar verkligen hur Farrokhzad arbetar
mellan det beräknade och det spontana, likaså mellan det
individualiserade och det mytologiska. För henne är kärleken en
förbannelse (också). Rösten är jagstark, på gränsen till
manisk, har nära till smärtan: ”Jeg så min hud revne af
kærlighedens udvidelse / Jeg så min flammende substans / smelte
lige så langsomt / og strømme, strømme, strømme / ind i månen,
månen der dvælede ved dybet, den rastløse og uskarpe måne”.
Notera hur månen görs tydlig här genom att bli diffus: med ett
enkelt men förfaret grepp blir den bara mer framträdande i egenskap
av bortglidande.
Det
är också genomskådande dikter: Forugh Farrokhzad är minst av allt
någon med blå dunster i ögonen. Hyperbolen är hennes framträdande
stildrag – jo, det här är något för alla som gillar Södergran
… – men det finns i själva viljan att hamna i kategoriska
yttranden en drift att röra sig mot universella symboler. Det är
inbillning att kalla det här för främmande eller exotiskt.
Samtidigt är dikterna privata – en graviditet nämns, vilket blir
extra drabbande av vetskapen att hon övergav sin son, född i
äktenskapet, innan hon träffade Golestân.
På
ett plan skriver hon västerländskt orienterat, med igenkännbart
bildspråk. Men det är också dikter som utmanar, och som jag hävdar
fortsätter trilskas med läsarförväntningar. Som nittonåring
väckte hon skandal med dikten ”Synd”, som skriver ut kvinnligt
begär, och skildrar mannen som ett sexobjekt. Hon var revoltör:
hamnade en månad på mentalsjukhus, men fortsatte trotsa
omgivningens varningar. Efter att ha gestaltat äktenskapet som ett
fängelse tog hon vid med att berätta om religionens förslavande av
människan.
Förnuftet
och känslan är lika viktiga för Farrokhzad. Hon rimmar stenhårt
och helsant: ”At opdage slangebid i kærtegnets hvil / og finde
gift i de elskendes smil / At lægge guld i tyvenes hænder / at fare
vild i basaren uden ender”.
Utöver
de fantastiska kärleksdikterna i En anden fødsel, som i sig
är tillräckliga för att du ska skaffa den här boken, finns som
sagt den postuma Lad os tro på begyndelsens af en kold årstid.
Ett urval dikter från dessa samlingar finns översatta till svenska
i boken Mitt hjärta sörjer gården. Men för att få en
helhetsbild av den här spännande poeten måste du gå vidare, gå
över dansk å efter vatten.
Farrokhzad har även gjort en fantastisk dokumentärfilm om ett leprasjukhus, Khaneh siah ast.
SvaraRaderaJa! Verkligen, & så totalt fantastiskt att den finns på youtube ... Filmen nämns så klart i boken, men inte hade jag en tanke på att den kunde finnas att titta på: tack.
SvaraRadera