6 okt. 2013

Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne, Olga Ravn


Det här är en fråga som jag säkert har ställt förut (vad har jag inte sagt förut?), men jag måste ställa den igen: varför läser jag poesi? Allvarligt talat: jag är man, jag borde läsa fackböcker, om krigshistoria eller biografier om framgångsrika män, direktörer och entreprenörer och fotbollspelare eller politiker. (Om Carl Bildt hade varit bög skulle han ha fått ligga mest i hela Sverige.)

Ja, det finns nog något svar någonstans. Poesin är det som kommer så nära att det bränns. I den pålitliga serien 10-tal bok har jag nu läst den danska poeten Olga Ravns debutsamling, som i Jan Henrik Swahns översättning heter Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne. Jag har bara en anmärkning: originalet har ju æder och inte spiser, så egentligen borde den ha hetat Jag slukar mig själv …

Ravn skriver om kärlek och uppväxt, om det vådliga i att vara flickkropp – alltså, mer om att vara kropp än att ha kropp. Det är dikter som skrapar hårt, som vantrivs i språket, som hela tiden väcker motstånd och ställer sig i skepticismens lutande position inför tillvaron. Poeten ska väcka motstånd, ifrågasätta, vara anarkisten som tappar tråden.

Hennes dikter blöder, och den röda färgen är – ja, den röda tråden i samlingen (den som tappas). Men det är ingen vacker passionerad rödfärg, utan det farliga röda, det som signalerar hot. Rött vill till rött, som Eva Ström sa: det här är också en Röd självbiografi, med Anne Carsons ord.

Barnet leker livet, men det är ingen oskyldig lek. Ravn skriver utifrån egna erfarenheter, men är det bekännelsepoesi (hon har tillsammans med Mette Moestrup översatt Sylvia Plaths The Bell Jar)? Det är erfarenheter som går över gränsen.

Gränsen, vad är det? Det är att gå för långt, säger poeten, och Ravn testar verkligen gränsen, prövar vad den går för. Hon utmanar gränsen.

Nyligen fick jag rådet att tänka på ”vackra ord” när jag hamnade i en stressig situation på jobbet. Välmenande naturvetenskapliga kolleger: deras uppfattning om poesi är alltså ”vackra ord”. Men jag får inte ut något av vacker poesi. Olga Ravn fular ned sina dikter, gör våld på det tilltalande.

Och just våldet, det som riskerar att bli schablon i diktsamlingar under 2000-talet, är hennes ärende. Men det som får de här dikterna att röra sig över och förbi klichén är just gränsöverskridandet, att Ravn lyckas skapa farliga situationer, att det inte är helt givet vad du ska tycka. Om du vill ha metaforer får du söka dem i metaforfittan. Det hon gör är ändå inkluderande, att det handlar om ett ”du” som ersätts av ett ”vi”.

Är det här vackert? Är det vackert nog? Det är åtminstone i enlighet med min definition av det sköna:
”ett sår får hela ett sår, ett månsår i en lång av grön ulls beskydd,
det drunknade brun in i en inåtvänd hud och mossfotografier,

kindens bakom rispor och rönnbärsklasar i nattens feta dubbelgrädde, där är den gröna ullen
sitt öga in i sig själv, där är det rent månsagt i sitt flickebarn av dum och dump, där leker
en rensning som inte rensar, rensning in i sig själv.”

Det är också nyfikenheten som tillåter dikterna att förbli intressanta. De hänger inte ihop – nä, men världen är inte ordnad. Synd för dig … Språket hänger inte ihop, det hackar. Finns det en melodi är det våldets melodi.

Ett avsnitt handlar om Sir Astley Cooper, 1800-talsforskare på kvinnobröstet. En av hans föreläsningar besöktes av John Keats, som några år senare (3 februari 1820 för den som är pedantisk) hostade rött blod i en näsduk, och ställde sin egen diagnos: dödlig tuberkulos. Här handlar det också om den offentliga blicken, vad den gör med oss: övergreppsblicken som är allas ansvar, allas skuld.

I Ravns dikter verkar det bokstavliga och det symboliska i symbios med varandra. Människor vet ju aldrig var gränsen går. Hur många gånger har jag inte fått min gräns inkränktad. Fick höra genom hela min pubertet, ”vad smal du är”, och åren mellan 14 och 20: ”vad lång du är”, hela djävla tiden, varenda djävla dag, som om det här var något jag inte fattade själv. Eller när jag på jobbet åt medhavd lunch, och ett par lärare kommenterade att jag åt så mycket pasta (varenda djävla lunch …), och ja, jag gjorde det under ett par års tid när barnen var små, för de tyckte om det, och ja, jag tyckte också om det, och det var lätt att värma, etc, men varför bryr sig andra människor hela tiden och håller på att kommentera saker som de inte har att göra med?

Jag gillar den här boken nästan oreserverat, bland annat för att den omdefininierar det snygga. Det är dikter som bejakar övergången, förvandlingen, det positiva i att det jobbiga inte bara kan uthärdas utan att det är något annat som väntar – en befrielse. Dikterna stelnar aldrig i vanan, utan hittar fram till något nytt, det som väcker all dvala och slentrian.

I efterordet skriver Jenny Tunedal indirekt om just varför man läser poesi: ”Ingenting kan tänka lika bra som poesin tänker.” Det är ett bra efterord, där kritikern går in i läsningen och blir förbehållslöst beundrande. Jag tror vi behöver mer sådant – alltså, mer distanslös läsning, men fortfarande med intellektet vaksamt och redo att ingripa. Ravns dikter är inte bara bra, de är otäckt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.