Eldträd tidig morgon, Mattias Jeschko-Edberg

Svensk litteratur råder brist på många saker. En av dessa är definitivt surrealistisk poesi. Därför blir jag så klart nyfiken när förlaget Celanders presenterar Mattias Jeschko-Edbergs första diktsamling Eldträd tidig morgon (fantastiskt bra titel!) som surrealism.

Men har de rätt? Nja. Snarare ska emfas läggas vid det politiska budskapet. Och om det är något svensk litteratur inte råder brist på, så är det väl plakatpolitisk poesi … Nu ska genast inskärpas att just den här samlingen inte riktigt kvalificerar som plakatpoesi – men nog är den mer lojal mot politisk ideologi än mot surrealismens fantasifulla monster.

Jescko-Edberg har tidigare gett ut en novellsamling, men likt författare i allmänhet har han alltid skrivit poesi. Jag kan inte riktigt släppa surrealistspåret: nog skulle jag snarare kalla det här för romantisk poesi, om vi godkänner den mer generösa definitionen av romantik, som också tillåter exempelvis Södergrans apostrofer till längtan. Även här längtas det – mestadels tillbaka, mot ett dåtida Sverige, ett varmare och mer omhändertagande Sverige.

Samtidigt är det en starkt realistisk poesi, där diktjaget sitter i skitiga kalsonger och ömkar tillvaron. Det påminner en del om Johan Jönsons senare diktsamlingar: jag tycker nog också att Jeschko-Edberg lyckas allra bäst i de något längre dikterna, där han rör sig mot brännbara saker.

8/10 skrev Åsa Beckman i DN om bristande affinitet mellan politik och estetik i den svenska litteraturdebatten: ett inlägg som jag tyckte var lite ovidkommande. Jag kan aldrig skilja på form och innehåll, och tycker att budskapet alltid beror på stilen.

Sverige är landskap och städer. Och ett folk: ett skrämmande homogent folk. Jeschko-Edberg visar att det bästa av länder har drabbats av någon slags defekt, blivit mindre självsäkert, mindre benäget att slå sig för bröstet. Hans dikter rör sig också utanför gränserna, mot andra nationer, mot exempelvis amerikanska soldaters tortyr.

Nä, jag tycker som sagt inte att det här är plakatpoesi. Ett alternativ till den tradiga plakatdikten är annars att den blir ineffektiv – en risk Jeschko-Edberg inte helt lyckas undvika. I sina värsta stunder blir hans dikter journalistiska reportage. Det som räddar honom är den genuina oron, och den indignation som mår bäst när den får vara implicit: ibland nämns en dotter och en moder, ständigt lite frånvarande, som om de alltid befinner sig med ryggen mot diktjaget. Det är skickligt gjort, att komma undan intimitetsfällan. Allra bäst alltså i de något längre dikterna, där de personliga lånen – från exempelvis Full Metal Jacket – blir mindre påträngande.

Den längtan som då och då släpps fram – en nostalgi inför den forntid då Per Albin Hansson och Olof Palme strövade i den svenska terrängen – beskriver ett samhälle då vi tog hand om varandra. Jag är inte helt övertygad om giltigheten i den bilden, att jag delar den vurmen för hur det var när världen var svartvit. (Sanningen är att makten alltid har skitit i oss som inte har makt.) I den sista dikten framträder en skruvad trots allt-optimism som jag finner sympatisk.

Det jag gillar bäst är de skarpa ögonblicken då diktjaget står utanför och betraktar den här iskylan, allas vår likgiltighet. Vi bedövar oss med semesterresor till Thailand (eller hur det nu stavas). Jescko-Edberg gestalar vantrivseln bra, oviljan att kännas vid sin samtid. Man måste kämpa: så uppfattar jag dikterna, kämpa mot sin passivitet, mot allt det som förlamar oss. Jo, han skriver på plakat, men med gemena bokstäver åtminstone.