Om du förutsätter att du är ung och oetablerad poet och ger ut din första
diktbok: inte tänker du då att den ska tryckas i 6000 exemplar? Det här är ändå
precis vad som har hänt i Danmark, när 18-årige Yahya Hassan debuterar med en
självbiografi i diktform. Precis som många rockalbum saknar debuten titel, utan
heter detsamma som författaren: Yahya Hassan.
Yahya Hassan: ja, jag upprepar namnet, för jag vill att du ska lära dig
det. Helt enkelt för att det här är något osedvanligt – inte bara osedvanligt,
utan också osedvanligt bra. Den är faktiskt lika förbluffande i sitt uttryck
som den är blygsamt formgiven: Gyldendal låter boken likna en egenutgiven bok,
och dikterna är skrivna med versaler. Det ser alltså inte ens ut som du
förväntar dig att en diktsamling ska se ut: å andra sidan siktar nog förlaget
och författaren på andra läsare, som inte har några förutfattade meningar om
dikter. Kanske därav den sparsmakade men samtidigt kaxiga formgivningen: tanken
är att dikterna ska tala själva. Och som de TALAR, vill man då tillägga.
Hassans historia är fasansfull: när han berättade i dansk radio om sin
kommande bok blev han dödshotad på facebook. Bakgrunden är att han är från
Palestina, uppvuxen i Aarhus. Med den danska omvittnade aversionen mot
eufemismer, som ”nydansk”. Här går han rakt in i sin historia, med en pappa som
slår – nej, som misshandlar sina barn, som kuvar och torterar och plågar, och
rädslan blir det pojken Yahya tar med sig in i sin kaotiska tonårstid, präglad
av cigaretter, bilfärder med olustiga män, kyssar, småbråk, stölder, pissprov
och flyktfärder. Det är en Tom Sawyer-tillvaro: ”OVER TIL RAMI OG DAUD OG ALI
OG MOHAMMED / VI STJAL MADPAKKER OG POKEMONKORT / SÅ PORNO I FRIKVARTERET / OG
KASTEDE STEN EFTER HÅNDVÆRKERNE”.
Ungdomstiden: förvåning och förvirring. Att läsa Hassans dikter är som
att kastas rakt nerför ett stup – det hisnar, med svindlande intryck och
fragment av förståelse och försoning, men allt bara äts upp av det
känsloförlamade samhällets auktoritetsrepresentanter, exempelvis i dikten ”PÆDAGOGISK DIKTATUR”.
Småpåvarna och de välmenande, som ändå bara skadar – som kontaktpersonen som
ger honom dikter av Michael Strunge – givetvis – bara för att ligga med honom.
Och våldet som har sin självklara närvaro. Våld föder våld, och pojken
Yahya känner inte till något annat i sitt liv. Han går omkring i en kuvös av
hot, och bär på skitjobbiga erfarenheter, samtidigt som han inte gör något för
att bli kvitt dem: han är ingen supertrevlig person, bara en uppkäftig tuffing
som inte bryr sig om vad han lämnar bakom sig. Han tar allt med samma humör:
med- och motgångar behandlas lika förnöjsamt.
Berättelsen vinglar fram, styrd av några återkommande referenser till eld
– måhända som ett förslag till en renande process. För själva texten antänds ju
också.
Så är det en smula problematiskt när boken går så hårt åt familjen –
pappans våldsamma fostringsmetoder är nog något som kan locka rasister att få
vatten på sin fula kvarn. Men det intryck som stannar kvar är Hassans vrede,
att han tar boken till hjälp för att gestalta sin individuella uppgörelse – man
kan visst se den i ett mönster, som ett strukturellt problem, men det är gott
om eländesskildringar i litteraturhistorien som vi läser utan att dra generella
slutsatser.
Hur identiskt diktjaget Yahya (Hassan) är med författarnamnet (Yahya) Hassan lär bli omtalat – det
räcker med att konstatera att det finns en medvetenhet i Hassans lansering av
bokens jag, att han har klart för sig att han skriver den sanning som han måste
skriva. En privat historia som samtidigt blir en allmängiltig socialrealistisk
berättelse som når mycket längre än svenska hyllade motsvarigheter, som Åsa
Linderborgs Mig äger ingen. Det finns en viss beröringspunkt med Athena
Farrokhzads debut från i våras, Vitsvit, som var lika omedelbar i sitt
uttryck. Även här används språket på ett ytterst medvetet sätt för att väcka
indignation.
Som i dikten ”DU KOMMER I HELVEDE MIN BROR”, där hatet mot föräldrarna
skrivs ut helt oförblommerat, i hämnande fantasier av den vrede som bara sorgen
kan uppmana: ”MIT NAVN ER YAHYA HASSAN / OG MINE FORÆLDRE VILLE ØNSKE
JEG VAR UFØDT / OG
JEG ØNSKER DET SAMME
FOR DEM / I DET MINDSTE AT DE VAR DØDFØDTE / ELLER AT JEG VAR /
DØD MEN FØDT”.
Efter cirka halva boken övergår också beskrivandet i något som mer liknar
diskussion, där Hassan problematiserar sina erfarenheter. Helt plötsligt
befinner han sig i ett annat sammanhang, där han umgås med danska poeter och
kritiker, samtidigt som han är efterlyst för bilstölder, rån och inbrott. I
dikten ”JETLAGFORMØRKELSE”
visar också Hassan nästan i förbifarten att han kan skriva ohyggligt vackert
också. Det är poeten som den store trotsaren, som inte heller skriver för att
smeka medhårs, utan säger sig erbjuda klichéer till läsarens klichéhuvud. För det
är väl det vi vill ha – det förenklade?
Att läsa boken är som sagt omtumlande: den är bra, på ett svidande sätt,
närmast ett explosivt sätt. Det är en uppgörelse – främst med den patriarkala
uppväxten i ett hem styrt av för mycket tradition – men också en uppgörelse med
det omhändertagande samhället, som aldrig kan läka pojkens sår. Det är
vuxenvärlden som sviker, som villigt låter sig bortkollras bara för att det
blir enklast så, minst besvär.
Jag läser som under hypnos, klarar knappt av att andas under tiden. Det
är förstås ett kännetecken på riktigt bra och riktigt angelägen litteratur.
Också att det inte spelar någon roll varifrån den kommer, vilka kontakter den
har. På så sätt är litteraturen en fristad för en genuinare demokrati än den
ersättning som samhället nyttjar.
Där blir boken också en viktig påminnelse om att litteratur ibland
behöver vara obekväm och gå för långt för sitt eget bästa – ibland blir ju
Hassan en aning för opolerat onyanserad, men det gör han med en röst som skaver
och skär och faktiskt lyckas antända själva texten. Hassans debut har blivit
den största mediala händelsen i dansk poesihistoria sedan Vita Andersen 1977
gav ut Tryghedsnarkomaner. Jag anbefaller att den översätts till
svenska, för att den kan bli en injektion som också visar hur rasande enkelt det här kan göras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.