En av de många bortglömda hitsen från 90-talet var Staffan Hellstrands
rasande antirasistlåt ”Var kommer du ifrån?” som han gjorde tillsammans med
Dogge från The Latin Kings. En ganska platt men effektiv kommentar riktad mot
de nydemokratiska riktningarna som tog plats i Sverige i början av 90-talet.
Av någon anledning påminns jag om den här låten, som jag inte hört sedan
1994, när jag läser danska poeten Julie Sten-Knudsens diktsamling
Atlanterhavet vokser (Gyldendal). Det är en svit skriven till diktjagets
syster, som är mulatt och därmed både närstående och främling. Dikten spelar
skickligt mellan olika polariteter, låter dem sammanföras: detsamma men
annorlunda, det tillfälliga men det varaktiga
Atlanten är det som skiljer (halv)systrarna åt: systern har en far från
Kongo, får vi veta. Själv är diktjaget hudfärgad, och däri ryms en annan
polaritet: det svarta versus det hudfärgade. Danmark är de hudfärgades land,
slår dikten fast. I stället för att skriva PK-dikter om detta förhållande gör
Sten-Knudsen något annat, något djärvare.
Hon tar smärtpunkten – det trasiga systerförhållandet – och gör det till
sorgpunkten.
Det neutrala som så lätt slår över och kallas för det ”normala”.
Begreppen tar över oss, blir våra härskare. Blir våra etiketter, och så
geschwint blir de attribut, epitet, som vi inte kan värja oss mot. Rasism och
kvinnoförakt: båda sakerna aktualiseras och framför allt problematiseras av
denna bok, som givetvis är politisk i hög måtto, men lika givetvis ger det
politiska budskapet en estetisk form. Där tänker jag bland annat på de
helsvarta sidorna med citat från två böcker som handlar om kolonialiseringen av
belgiska Kongo från början av 1900-talet. Texten blir vit mot det svarta, i ett
tvärtom mot alla invanda läsmetoder.
Syftet med de långa citaten blir också uppenbart, då de leder oss rakt in
i en diskussion kring vad som händer i Kongo just nu, där diktjaget
ifrågasätter vad som finns i den dator hon har framför sig. Rakt in i skötet
drabbar insikten: ”Guld, diamanter, kobber, koltan. / Det er sikkert koltan i
den computer jeg sidder med på skødet. / Det er sikkert indgået i det
økonomiske kredsløb / der finansierer den fortsatte krig.”
Det kan finnas anledning att erinra sig vad som står i band 19 av Nordisk familjebok, från 1913,
uppslagsordet ”Neger” om kraniet: ”därjämte företeende stark progmatism med en
breddindex af 70-74 (enl. Broca) och en abnorm tjocklek, som låter negern
uthärda slag, hvilka ovillkorligt skulle krossa en normal europeisk hufvudskål”.
En av sakerna som problematiseras är användandet av N[igger]-ordet, det
som det blev sådant rabalder kring när borgmästaren i New York ville inför
nolltolerans mot dess användande. Det ord som vita plockat upp och använt
vårdslöst och intolerant, allt ifrån Rimbauds och Strunges Nigger-böcker,
och Patti Smiths stolta men i grunden menlösa låt ”Rock 'n' Roll Nigger”. För,
som Sten-Knudsen visar, det är inte något som vita kan använda utan att vålla
skada. När Gwyneth Paltrow twittrar om ”Niggas in Paris” citerar hon inte
endast en låttitel – så löd hennes naiva försvar – utan inrättar sig i ett
långt led av herraväldets diskurs (bland annat genom att just avlägsna de
citattecken som gör uttalandet till en låttitel). Pådyvlad välvillighet är inte
uppskattad.
Tidigare har Sten-Knudsen översatt Göran Sonnevi och Jenny Tunedal till
danska. Att hon också har läst Ann Jäderlund är uppenbart: ”Jeg står under
bruseren og skyller min krop med varmt vand, flere ganger dagligt. Hvad hjælper
det et menneske.”
Sten-Knudsen skriver dikter i en berättande tradition. Hon åker till USA,
möter misstänksamheten, besöker systern som dansar på en klubb i Las Vegas. För
att klara av bilfärden dit införskaffar hon en No Nap Device, som ger ut ett
ljud när huvudet nickar till vid bilratten. (En liten hälsning till läsaren
kanske: ibland önskar man sig en dylik tingest, då det kan vara minst lika
sövande att läsa en dålig bok som att köra tråkiga långa bilsträckor.)
På samma sätt som systern var främmande i Danmark blir hon främmande i
USA. Där anar man en accent, och hon tycker sig inte höra riktigt hemma, trots
välmenande försök att visa (ytlig) samhörighet. (Detta är också suveränt
gestaltat av Teju Cole i hans bok Öppen stad som utkom i går.) Vi är
alla främmande! Det är vad dikten vill säga, tror jag, och på något plan
stämmer det ju: du behöver bara lämna ditt hem för att bli medlem i någon
minoritetsklubb. Vi passar inte in! Och den som passar in är det ju något fel
på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.