Boken om Leila K är
skriven som ett reportage mer än som biografi. Det är en sorglig
påminnelse om hur både ett artistliv och ett mänskligt liv gått
till spillo.
I en kontrafaktisk
historieskrivning skulle man önska att någon i tidigt 90-tal ryckte
loss Leila K från dåliga rådgivare och skickade henne till
låtskrivare och producenter med vett att ta till vara hennes
osannolika begåvning. För när det sägs att Sveriges enda
rockstjärna heter Thåström glömmer vi att Leila K av rockgudarna
fått exakt lika mycket utstrålning och röst som den gamle Ebba
Grön- och Imperiet-hjälten.
Men hade det hjälpt?
Leila K åstadkom på 90-talet endast två album, och har sedan dess
levt långa perioder som hemlös, och givetvis finns det anledning
till att hennes konstnärliga kreativitet aldrig tilläts blomma ut.
Den anledningen nuddar Petter Wallenberg vid i sin bok Historien
om Leila K, när han antyder en pågående ADHD-utredning.
Hon föddes som
Leila El Khalifi 1971 av marockanska föräldrar, men flydde hemmet
som femtonåring. Strax upptäcktes hon av DJ-duon Rob'n'Raz och
hjälpte dem till hitten ”Got To Get”. Samtidigt hinner hon
knappt slå igenom förrän problemen startar, av både disciplinär
och ekonomisk art.
Wallenbergs bok är
ingen biografi, utan mer ett journalistiskt reportage där han söker
efter och finner Leila K i Stockholm, för att be henne vara med på
en skiva han ämnar producera. I nästan två år arbetar de av och
till, men mest handlar det om gräl och jakt på sprit och pengar.
Skivan utkom verkligen i våras, drygt tre och ett halvt år efter
att bokens redovisade möten slutar.
Till stilen verkar
Wallenberg ha förläst sig på Hunter S. Thompsons febrila
gonzo-journalistik, det överskattade knepet att helt gå in i sitt
ämne. Han intervjuar en hel del narkomaner och hemlösa medan han
klär ut sig och väntar på att få audiens hos Leila K, och det
finns inte alltid en koppling till artisten.
Vid några
tillfällen antyds att Leila K egentligen är punkrockare, och det
ligger mer än ett korn av sanning där. Det är med tanke på det
märkligt att hon gjorde ett så blekt och intetsägande intryck när
hon gästade Backyard Babies på låten ”I Love To Roll”.
Som artist var hon
helt oberäknelig: i England kunde hon börja tala svenska i
intervjuer, och när hon intervjuades i Sverige talade hon engelska.
Hon beter sig som ett barn, helt okänslig för hur hon uppfattas av
andra. Undantagsvis finns ett uns av självinsikt när hon
kommenterar hur de forna kamraterna Rob'n'Raz brukar säga att de
gillar människan Leila: ”Ja, hur mycket människa finns det kvar?”
Svenska
rockjournalister vill ju ha gemytliga artister, nickedockor som är
artiga och trevliga. Leila K är inte rumsren, även om en lite väl
stor del av den här boken går ut på att dementera rykten att hon
kissat offentligt.
Det är en otroligt
sorglig bok, på många plan, främst det mänskliga. Världen går
inte under för att Leila K inte längre gör angelägen musik – de
två låtar hon till sist gjorde med Wallenberg är tyvärr trista –
men människan Leila har under en lång tid hållit på att gå
under.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 17/10 2013)
Den vill jag läsa. Leila gick i min skola en klass under från sexan. Petra också vän från grundskolan säger (vilket jag inte minns) att hon var som en virvelvind, hon var överallt med total energi. Hon har helt rätt i dokumentären, finns någon tråkigare än Dilba?
SvaraRaderaDin recension gör mej sugen på att läsa boken. Det är ett gott betyg. Leila K är snart i mitt hus.
SvaraRadera